Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vara i ropet

Må bäste imam vinna. En av de sju finalisterna som lämnat tornet för att tävla om att attrahera juryn med sina böneutrop.
Foto: Gunilla Brodrej

Mannen i minareten måste ha den mest intagande och övertygande rösten för att kunna attrahera församlingen.

Gunilla Brodrej är med när Istanbuls böneutropare tävlar om vem som ska representera staden i den turkiska finalen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Fem fasta tider för böneutropen

Böneutrop är till för att tala om för allmänheten att det är dags att be.

Det finns fem fasta tider för böneutrop: Gryningsbön, middagsbön, eftermiddagsbön, solnedgångsbön och kvällsbön. Karaktären förändras med tidpunkten för dagen.

Böneutropen innehåller improvisationer med specifika tekniska och konstnärliga ideal, som ofta färgas av den lokala musiktraditionen.

I Turkiet finns det cirka 78 700 statsanställda muezziner och imamer. Bara i Istanbul finns 2 944 moskéer med böneutrop.

Den första böneutroparen var en slav från nuvarande Eritrea som profeten Muhammed utsåg. I Turkiet tävlar varje år sedan 2002 muezziner och imamer från hela Turkiet om att blir landets bästa böneutropare. I onsdags korades Istanbuls etta i Fatihmoskén. Han kommer att representera Istanbul vid den årliga nationella finalen som i år hålls i kurdiska Urfa den 14 juli.

ISTANBUL. Klockan är strax efter ett. Den enorma Fatihmoskén badar i solen. Marmorn och stenläggningen bländande vit. Muezzin öppnar dörren till minareten och en trång mörk spiraltrappa leder upp mot en avsats där mikrofonen sitter. Högtalarna är placerade i toppen av minareten. Han harklar sig. Den starka, nasala rösten glider elastiskt ut på en äventyrlig resa tur och retur till grundtonen. Jag tittar på böneutroparens vita syntettofflor medan trumhinnorna surrar av övertoner. Mitt i en smal raket av musik.

Jag är inte religiös och närmar mig minareten och böneutropet som ett konstverk. Om man får vara lite vanvördig är det så många, åtminstone turkiska muslimer, närmar sig sin religion, som förkunnas på arabiska, ett språk de inte behärskar.

 

Inne i moskén är det förväntan i luften. Det ska bli böneutropstävling för tolfte året. Där imamen vanligen brukar sitta har man placerat ut ett litet bord där de nationella nyhetsbyråernas mikrofoner trängs med vattenmuggar. Innanför detta avgränsade område ryms också pressen och juryn, som består av imamer, skriftlärda och musikaliskt bevandrade religiösa auktoriteter.

Jag står där med min kamera och försöker manövrera situationen så gott jag kan i min påtvingade klädsel. Någon upptäckte nyss en glipa mellan blusen och långbyxorna varpå säkerhetsvakten helt sonika bad mig att lämna moskén. Lyckligtvis kunde vi ordna upp situationen eftersom moskén har en trave med lånekläder. Kvinnornas plats är en trappa upp, ofta tillsammans med barnen, ungefär som på restaurangerna.

 

För övrigt möter jag respekt. Ingen gömmer sin hälsningshand bakom ryggen för att min är oren. Visserligen får jag på direkt fråga svaret att jag som icke troende kommer att hamna i helvetet, och det kan vara en bidragande orsak till att jag inte sympatiserar med vinnaren, men nu går jag händelserna i förväg.

För några veckor sedan, den 26/4, ljöd det första böneutropet i Sverige från en minaret i ett industriområde vid Fittja strand, söder om Stockholm. Ett rykte om att nynazister skulle demonstrera där fick ett par hundra demonstranter att möta upp veckan därpå med plakat som "Queerfeminister för böneutrop" och "Religionsfrihet", bara för att finna att nazisterna var en mycket liten grupp exiliranier som är emot politisk islam.

Själv blev jag besviken på själva premiärupplevelsen. Utropet - detta veckans enda - var kort och ointressant och lätt för demonstranterna att överrösta.

 

Nu är jag i Istanbul för att höra äkta vara. Mina politiskt medvetna kompisar i Istanbul sätter aldrig sin fot i en moské, än mindre hoppar de upp i ottan för att en muezzin ropar: "al-salaatu khayrun min al-nawm" (det är bättre att gå upp och be än att ligga och sova). Men böneutropen skattar de lika högt som den hotade parken vid Taksimtorget. Det ska vara där.

Huvudpersonen i den österrikiska dokumentärfilmaren Sebastian Brameshubers film om just den här tävlingen, "Muezzin" (2010), är en imam som heter Halit Aslan. Hans känsla, teknik och inställning är den rätta. Men barytonrösten gör det svårt för honom att vinna över de höga tenorerna.

Av filmen förstår jag att ett förstapris, förutom religiös prestige och en silverkoran, också innebär en del cash, som exempelvis kunde räcka för en dator till den lilla familjen. Nu blev det inte så för Aslan, som missnöjt dröp i väg ifrån filmteamet när en rookie från en förstadsmoské tog hem vinsten. Aslan kom inte ens bland de tre första. Jag träffar honom i Fatihmoskén på tävlingsdagen. Han har fortfarande en fin tjänst i en moské som han gillar. Men han kommer inte att tävla igen.

 

Foto: Foto: Gunilla Brodrej Nervositeten i Fatihmoskén är påtaglig, men kontrollerad. I min varma uniform av extrakjol ovanpå byxor samt draperad i sjal blänger jag avundsjukt på en av kameramännens slappa tischa som blottar hud lite här och där. En efter en kommer de tävlande in och levererar sina kaskader av exalterad åkallan. De är propert klädda, i kostym, slips och virkad vit kufi.

Alla inleder enkelt med "Allahu akbar"(Gud är stor). Sedan är det dags att attrahera juryn med långa uttrycksfulla improvisationer över den givna skalan (maqam), det finns en för varje bönetid.

Jag frågar retoriskt en respekterad lärare som tidigare satt i juryn, Habil Hoca, hur det är möjligt att bedöma religiös känsla, handlar det inte bara om att sjunga bäst, med mest känsla? Han hänvisar till termen "tavir", inställning, som avspeglar om personen lever i enlighet med Guds vilja. Det verkar man händelsevis vara bäst i landet på i just Istanbul. När man väl benar ut det hela handlar det om betoning och frasering. Och möjligen om lite lobbying.

 

En av de tävlande är mycket ung, hans ögon uttrycker en blandning av självförtroende och skräck där han står på en mycket större scen än vanligt. Några av dem ser exakt ut som tenorer, korta och lite lätt korpulenta. Den tenorala klangen premieras. Det gäller att höras. Men somliga tutar som sirener. Şükrü Asıleren däremot, står lätt framåtböjd och tänjer tonerna i de mest svindlande kadenser. Från publiken hörs diskreta bifall: "Allah!". Men inga applåder. Det är förbjudet.

Jag känner igen en av de tävlande från dokumentärfilmen. Han heter Oğuzhan Bahtiyaroğlu och kommer ursprungligen från Kars, i nordöstra Turkiet. Hans sångteknik känns bekant. Den innehåller folkloristiska glottisstötar som jag har hört användas i smärtsamma folksånger från både Svarta havet och Kurdistan, ljudliga skarvar mellan de mikrosmå intervallerna, som gjorde de ont. Såvitt jag kan bedöma är han den här tävlingens Maria Callas. Någonting står på spel.

 

När alla har använt sina ungefär åtta minuter sammanträder juryn i 20. Ett slags green room uppstår på den röda mattan. Oğuzhan Bahtiyaroğlus tonårssöner sitter på golvet mittemot sin pappa. Den yngre Şükrü Asıleren är född 1987 i en släkt med många imamer och muezziner. Han har en grupp av uppmuntrande män omkring sig och utstrålar lugn. Kanske inbillar jag mig, men mina rundnätta operatenorer ser ganska plågade ut, som om de redan vet resultatet.

Den grånade muftin kallar samman. Han tackar alla och säger att det varit mycket jämnt. De tävlande står uppradade och de tre första räknas upp bakifrån. Asıleren vinner och Bahtiyaroğlus från Kars blir tvåa.

Några timmar senare stämmer jag möte med den senare i trädgården till en annan moské i samma stadsdel Fatih, väster om Gyllene hornet. Han sitter i sin blanka svarta kostym och är besviken. Han hade gärna velat göra "Nihavent", böneutropet som förebådar fredagen, som är hans specialitet. Men den ingick inte i repertoaren som deltagarna hade att välja på. Jag ber honom sjunga den här och nu, där han sitter på kanten av en plantering.

 

Bahtiyaroğlu ser sig omkring och sjunger en lågmäld sång som uttrycker så mycket sorg så man vill gråta. Fast det är ett böneutrop. Denne muezzin, även han imam, pratar inte, som vinnaren, om evigt liv eller att jag bör läsa vers 33 eller att muezziner på domedagen bokstavligen kommer att vara längre till växten än alla. Visserligen säger han att muezzin skickar ett meddelande till universum.

Han berättar också att en rysk turist ville konvertera till islam när han hade hört hans Nihavent. Men han är också herdepojken från Kars som blev imam och kom till Istanbul för att hans son behövde sjukvård. Han tycker inte nödvändigtvis att sönerna behöver bli imamer. Förresten är en av dem väldigt bra på att måla. Sedan klappar vi ett lamm som med närmast religiös tajmning sticker fram sin lilla nos genom ett staket.

Väl hemma i Sverige sitter jag med min packning på tunnelbanan. Tre muslimska kvinnor med konstfärdigt fastnålade sjaletter och långa kappor, slår sig ner runt mig. Jag kan inte låta bli att berätta var jag just har varit. En av kvinnorna tipsar då om (Adhan Makkah Sheikh Ali) Mullah i Mecka på Youtube. Han är nämligen bäst. Jag kollar upp honom och tycker nog att han brer ut sig för mycket för min smak. Fåfängt mycket reverb.

Och därmed rasade jag nog lite djupare ner i helvetet.