Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Våra hem är ingen vara, Airbnb

Tidsandan har hittat sitt hem i en lägenhet bokad via Airbnb. Men samhällsbygget är för skört för att hanteras som ett stort hotell, skriver Dan Hallemar Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten "Staden" Foto: OLLE SPORRONG

Du kan bo i "delad" lägenhet i Berlin, men har inte råd med ett hem i din egen stad. 

Dan Hallemar om hur Airbnb gör hotell av samhällsbygget.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BOSTÄDER | ESSÄ. 

”All that is solid melts into airbnb”. 

Den minnesvärda formuleringen dök upp i en diskussion om delningsekonomins inverkan på stadsbyggandet i Schweiz 2014. Med hjälp av uthyrningssajten Airbnb förvandlas det varaktiga och det långsiktiga i bostaden till en flyktig plats – där människor inte slår sig ner.

Det förstärker också föreställningen om bostaden som en vara, som flytande tvål i badrummet eller jordnötterna på uteserveringens bord.

Det som började som en romantisk idé om delningsekonomi har blivit en business där många köper upp bostäder och bostadshus och förvandlar stadsdelar och kvarter till hotell, utan att det märks. Det civilsamhälle som fanns på platsen går upp i rök. Ingen med rullväska kommer att engagera sig lokalt.

Marx och Berman varnade för bostäder som handelsvara

Leilani Farha, FN:s rapportör för rätten till bostad, uppmanade i våras publiken på ett seminarium i Stockholm att utmana ”omvandlingen av bostaden till en handelsvara”. 

En omvandling som hon menar strider mot artikel 25 i FN:s mänskliga rättigheter, som slår fast att var och en har rätt till bostad.

Karl Marx citat att allt som är fast förflyktigas kan läsas som en beskrivning av en oundviklig föränderlighet i ett marknadskapitalistiskt samhälle. Inget är beständigt, allt förändras. Traditioner, relationer och hus.

Sociologen Marshall Bermans uppgörelse med modernismens New York fick just titeln ”Allt som är fast förflyktigas”. Här beskriver Berman, som växte upp i de judiska, irländska och italienska arbetarkvarteren i Bronx, New York, utplåningen av dessa kvarter. När moderniteten dök upp i form av motorvägsbyggare och husen revs försvann också allt han kände som hemma. Berman såg en paradox i detta att vara en radikal, som han och så många i hans kvarter var, och samtidigt hoppas att allt ska förbli vad det alltid varit.

Men de förändringar som sedan ett halvt decennium nu drar igenom städer i hela världen är inte längre alltid så pedagogiskt synliga och tydliga som motorvägar.

Airbnb slår sönder våra kvarter

Airbnb är en av de digitala motorvägarna i den här förändringen. Hela vägen in mot sönderslagna grannskap.

Det finns två intressanta rörelser som sammanfaller här: Bostaden som vara och nomadismen som livsstil. Rörligheten som frihetssymbol.

Samhällsbyggandet som det ser ut i dag står och väger på ett liknande sätt som det gjorde på 1920-talet. Jag tänker oftare att vi befinner oss just där, i ett 1920-tal. I en stad som byggts för de som har kapital samtidigt som utsattheten för de som inte kan efterfråga en bostad ökar för varje år som går.

Det sker en rörelse från åren efter första världskriget fram till mitten på 1930-talet som förändrar idén om bostaden som de enskildas angelägenhet till det allmännas. Den sker parallellt med det en uppgörelse med den borgerlighet som hade byggt och bebott denna solida stad, gjort den till sitt hem.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Ett drömhus för en kommande bostadspolitik 

 

1926 skapade arkitekten Hannes Meyer ett rum. Där stod fyra objekt: En säng, som står på smala koner, lätt att flytta, två stolar varav en hänger på väggen, en bärbar trattgrammofon och en hylla med glasbehållare. 

Meyer ville illustrera en idé om en anti-borgerlig livsstil. Det är ett allmängiltigt och anonymt rum, skriver Pier Vittorio Aurelio.  Ett rum som ”just därför lovar sin invånare möjligheten till ett liv fritt från våndan och bördan från samhällets envisa krav på egendomens betydelse".

Befrielsen från ägandet. Så ser också den romantiska bilden av delningsekonomin ut. Nu uppblåst till business av företag som Airbnb. 

Leilani Farha uppmanar städers styrande att reglera Airbnb, så som Berlin gjort och som Boston och Los Angeles planerar att göra. Samhällsbygget är för skört för att hanteras som ett stort hotell. Det här går att överföra på hela samhällsbygget, menar hon, staden som exklusiv plats för de privilegierade, en stad av ”monokulturella platser som saknar kulturell relevans där människor bara är konsumenter”.

Henry James berättade om den nya amerikanska livsstilen

Sekelskiftet kring 1900 och kanske framför allt 1920-talet, innebar också den stora boomen för hotellet som tillfällig bostad. Den amerikanskfödde brittiske författaren Henry James menade att hotellandan – ”the hotel spirit” – var den plats där den nya amerikanska livsstilen – rörlig, förförisk, privat och samtidigt anonym – hittade hem. Nu har tidsandan hittat sitt hem i en lägenhet bokad via Airbnb. 

De som inte kan äga en bostad i staden där de bor kan i alla fall flyga billigt och bo i en ”delad” lägenhet över helgen i en annan stad.

Den där anti-borgerliga rörliga enkelheten som Hannes Meyer skissade på 1926 kom att formuleras som funktionalismen – befriad från krusiduller och ornament och på något sätt internationell och anonym – när den blev bofast.

Samtidigt syns på 1920-talet de första stegen för att göra bostäderna tillgängliga för fler. Och eftersom man hade identifierat hyreshusen som hotet mot de fattiga – risken för vräkning och nyckfulla hyreshöjningar var stor – var det i ägandet av sin bostad som de bostadslösa skulle få makt, egenmakt.

Den borgerliga, tunga men djupt orättvisa staden hade byggts upp under femtio år. 1934 skulle borgarrådet Harry Sandberg ställa sig i talarstolen i Stockholms stadshus och säga: ”En av de viktigaste, men även en av de mest svårlösta, sociala frågorna i vår tid är onekligen bostadsfrågan” och han påminner om att man ”här i Stockholm endast för endast några årtionden sedan ansåg denna fråga vara uteslutande en de enskildas angelägenhet som icke tillhörde det allmännas intressesfär”.

Är detta en möjlig rörelse som kan göras om i dag? Kan ett borgarråd i valfri stad stå om tio år och säga samma sak? Att man för tio år sedan ansåg denna fråga vara uteslutande en de enskildas angelägenhet, och häpna.

1927 startade man i Stockholm en kommunalt driven självbyggeriverksamhet på mark som staden ägde och hyrde ut. Den totala kostnaden beräknades bli ungefär 3,5 gånger en genomsnittlig årslön för en industriarbetare. Staden lånade ut 90 procent av denna kostnad. De återstående tio procenten betalade den byggande med eget arbete. Så byggdes trädgårdsstäderna med småstugor – där, med borgarrådet Sandbergs ord ”barnrika familjer med begränsade inkomster hava företräde” på stadens mark som ”representerar ett värde av omkring 135 miljoner kronor” och att ”här är bosatta cirka fyrtiotusen människor”.

De med små medel skulle äga sitt hem och representerade nu ett värde för hela staden. Liknande tankar fanns bakom HSB som startade 1923. Ägandet som egenmakt. Bostadsrättsföreningen som modell där ingen vinst fick göras vid försäljning.

Tio år efter Sandbergs tal skulle den bostadssociala politiken slå fast att i Sverige är det hyresrätten som ska ordna det för de som har små tillgångar. Allmännyttan skapades. 

En allmännytta som nu 2018 inte på många år uppvisat någras bostadssociala ambitioner.

Dags att börja om - med Ekelöf i bakhuvudet

1920-talet var fullt av alternativa möjligheter – en mångfald av idéer som bottnar i en ilska över orättvisorna och mot den borgerliga solida staden. Gunnar Ekelöf kunde i slutet av 1920-talet skriva ” ”krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och svindel dig eller aldrig svindel nu eller aldrig / vi börjar om”

Det är en dikt som man skulle kunna skriva över stora delar av det nutida samhälls- och bostadsbygge vi lever i. I boken om tidskriften Spektrum som startades av bland annat Gunnar Ekelöf och Karin Boye, på 1920-talet skriver Johan Svedjedal att ”man har pratat om den svenska modellen och folkhemmet men under Spektrums tid fanns inga färdiga modeller av den sorten, ingen mall att utgå ifrån”.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Städerna måste börja byggas för alla 

 

Inga färdiga modeller, börja om. Är vi där nu?

Den bostadssociala politiken – den svenska modell – som kom ur ilskans 1920-tal har sedan länge smält ner till luft. Samtidigt har en ny solid stad – otillgänglig för så många, öppen för de med kapital och rullväskor – växt fram.

Det är dags att ifrågasätta det befintliga, från bostadspolitik till bostadsarkitektur, med målet att öppna upp samhällsbygget för alla. Inget är beständigt, allt förändras. Traditioner, relationer och hus. Det är dags att börja om. Nu eller aldrig.

 

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten "Staden".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!