Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Vår sömn är en kulturell konstruktion"

ALLTID VAKEN. Kate Coopers installation "Rigged" (2014) på Bonniers konsthall.Foto: Auto Italia / THEO COOK
<p>Carsten Höllers "Two roaming beds".</p>Foto: Per Kristiansen
<p>Kate Cooper igen.</p>Foto: Auto Italia / THEO COOK

Nils Forsberg begrundar sömnen som en kulturell konstruktion efter att ha sett "Insomnia" på Bonniers konsthall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

INSOMNIA
Bonniers konsthall, Stockholm

Till 22/1

Videoinstallationer, filmverk på konstutställningar överhuvudtaget, kan vara väldigt tråkiga. Man sitter i ett svartmålat rum bakom tunga draperier och ser någon uppgiven postkolonial fiskare i Ulan Bator laga sina nät, abstrakta former sakta röra sig fram och tillbaka kommenterande måleriets utvidgade fält, eller slumpmässiga vyer av en öken i ekologiskt syfte.

Då är det tur, för konsten, att allt som finns att sitta på oftast är en bänk utan ryggstöd. Annars skulle man somna.

På "Insomnia", Bonniers konsthalls första stora utställning efter renoveringen, finns möjligheten att sova på riktigt. Carsten Höllers bidrag är två robotstyrda sängar som sakta rör sig runt i en stor sal och ritar spår efter sig på golvet i en sorts automatisk skrift. Där kan man boka in sig för en natt.

Fyra sorters tandkräm ingår som ska stimulera olika drömteman, samt frukost dagen efter på ett riktigt hotell nere på Sveavägen någon kilometer bort.

Sömn är en kulturell konstruktion. I bondesamhället gick man och la sig vid solnedgången, men vaknade sedan mitt i natten för några timmars sysslor, samvaro och kanske sex i mörkret innan man somnade igen och gick upp i gryningen. Idén om att man ska sova åtta timmar per natt är ett resultat av moderniteten som ville ha mer ordning och struktur på människors liv.

 

LÄS MER: Den grymma staden på Bonniers konsthall

Går vi mot en annan dygnsrytm?

Sömn, vakenhet och inte minst tillståndet däremellan hänger på olika sätt ihop med skapande och kreativitet. Går vi mot en annan dygnsrytm nu igen, i ett ständigt uppkopplat tidevarv? Hur påverkas människan av en rytm som varken är naturbunden eller schemalagd efter industrisamhällets strukturbehov?

Alltsammans är otroligt intressant, mycket intressantare än utställningen som är både lite tunn och gles, med blott fem deltagande konstnärer. Carsten Höllers idé är rätt kul, men jag skulle ligga sömnlös i flera nätter efteråt och våndas över att ha spenderat 4 600 kronor plus moms på att sova med samtidskonsten.

Kate Coopers installation tänjer temat åt ett annat håll, mot det dygnetrunt-samhällets snygga baksida där den perfekt trimmade och tuktade kroppen alltid förväntas vara tillgänglig. Because we can.

Bäst är i stället Katarina Löfströms film "Downhill", som korsklipper en nattlig berg-och-dalbanefärd med något som liknar det vi ser när vi blundar hårt. Här fångas faktiskt känslan mellan vakenhet och dröm, av förlorad kontroll och att - bokstavligen - falla i sömn.

Med ett elektroniskt soundtrack som varken tränger sig på eller irriterar med någon "meditativ" menlöshet, blir det hypnotiskt.

Dessutom finns en skön soffa att sitta i. Om man nu ändå skulle somna.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.