Vår okunskap är ett kapital för regimen

KULTURDEBATT. När diktaturen i Belarus tog det slutgiltiga steget mot en regelrätt skurkstat genom att kapa ett passagerarplan var vi på alla sätt varnade, men ändå smärtsamt oförberedda. Det spektakulära i händelsen gjorde att Belarus hamnade på omvärldens radar igen. Politiska fångar fick ett ansikte i Raman Pratasevitj och tortyren blev synlig i blåmärkena under hans hårt sminkade ansikte i regimens propagandavideo. Det våld som Aleksandr Lukasjenka riktat mot den egna befolkningen hade annars varit skrämmande nära att passera närmast obemärkt i stora delar av världen.

För den som följde utvecklingen kändes det som att Sverige levde bakom en ogenomtränglig snödriva.

Under några veckor i höstas greps över 25 000 människor i Belarus i samband med fredliga protester, konserter och gårdsmöten. Är det mycket? Det motsvarar ett helt Katrineholm som stängs in i polisbussar, slås med batonger och förhörs. Under vintern och våren greps tusentals fler, misshandlades och förnedrades. Det alltmer underjordiska civilsamhället på plats fortsatte att rapportera och dokumentera. Brutala våldtäkter. Internering i läger. Masstortyr. Bilder på blåröda och svullna människor som lämnat häkten och hundratals dömda till långa fängelsestraff. I dag var antalet dokumenterade politiska fångar uppe i 436. Många av dem är tonåringar och studenter. Blod har spillts både på gatan och i fängelser. För den som följde utvecklingen kändes det som att Sverige levde bakom en ogenomtränglig snödriva. Trots att informationen fanns tillgänglig var svenska mediers rapportering i bästa fall sporadisk. Det var vinterns paradox. Bakom den ofta upprepade klyschan ”Europas sista diktatur” och stereotypa föreställningar om kolchoser och traktorer tog en terrorstat form – och den utvecklingen gick att se och mäta om man hade en viss brännvidd på sin utblick. Regimen kuvade folkupproret och krävde fullständig rättning i raka led på alla individers och gruppers bekostnad. Det har funnits sådana stater lite varstans på vår kontinent tidigare, men det är som att vi inte kan se mönstret. 

Kritiken borde ha riktats mot hela den svenska offentligheten i stället för någon enskild.

Det blev allt tydligare att Sverige inte hängde med. Melodifestivalen och Ishockeysverige fick yrvaket inse att det inte gick att omvärldsbevaka genom de vanliga nyhetskanalerna. Detsamma gällde Exportkreditnämnden och flera svenska företag. Kritiken borde ha riktats mot hela den svenska offentligheten i stället för någon enskild. När skulle vi enas om att landet inte gick att avfärda som ett obehagligt, men på det stora hela harmlöst, sovjetiskt friluftsmuseum? Att det inte heller gick att hävda att Minsk var som storstäder i Europa är mest med sin startupkultur, sina upplysta fasader och sitt överflöd av hantverksöl. Den globaliserade fernissan är bara en yta. 

Belarus har varit en svårdefinierad plats, formad som den är av grannländernas expansion och erövring – till slut regelrätt kolonialpolitik. Lukasjenkas regim har gjort vad den kunnat för att ytterligare sudda ut alla konturer av verklig historia eller språklig och kulturell identitet. ”Det var som att vi äntligen fick syn på varandra, såg oss själva i spegeln” var en vanlig reaktion under sensommarens protester. Nej, det är inte konstigt att andra har haft svårt att få en bild av Belarus när de själva inte har varit säkra på vem de är och vill vara. Vi har knappt vant oss vid landets nya vedertagna namn på svenska. Belarusier och belarusiska fastnar alltjämt i våra stavningskontroller. Men vår okunskap och vårt ointresse är ett kapital i regimens händer. En av de viktigaste solidaritetshandlingarna omvärlden kan erbjuda är att se Belarus. 

Stefan Ingvarsson arbetar som projektledare för Belarus på svenska PEN och är medarbetare på Expressens kultursida.

Det hetaste från medieveckan i ”Lägg ut”

Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind tar er med bakom kulisserna i medievärlden och fångar upp snackisarna. Varje vecka med en spännande gäst.