KULTURDEBATT. Fotografierna av Óscar och Valeria Ramírez, migranterna från El Salvador som drunknade i Rio Grande när de försökte korsa gränsen till USA, är drabbande och plågsamma, och har upprört och framkallat vrede i Amerika. För fyra år sedan chockades och skrämdes Europa på ett liknande sätt av bilderna av det unga syriska barnet Alan Kurdi som låg uppsköljd på en turkisk strand.
Dessa dödsfall är varken olyckor eller isolerade händelser. De är konsekvenser av en invandringspolitik som, på båda sidor av Atlanten, syftar till att ”avskräcka” migranter. En liten pojke död på en strand, en far och en dotter i en flod med ansiktena nedåt – det är så denna avskräckningspolitik ser ut.
Minst 175 människor, varav 13 barn, har dött vid gränsen mellan Mexiko och USA bara i år. Fler än 2000 har dött under de senaste fem åren.
De europeiska siffrorna är än mer skrämmande. Hittills i år har nästan 600 människor drunknat i Medelhavet. Sedan 1993 har cirka 35 000 dött. Tusentals fler, kanske tiotusentals fler, har försvunnit i tystnad, deras död aldrig dokumenterad. Alan Kurdi och Óscar och Valeria Ramírez råkade bara bli fallen där bilderna var tillräckligt chockerande för att fånga allmänhetens uppmärksamhet.
Invandringskontroller innebär i dag inte bara att en gränsvakt ber dig dokumentera din identitet. De utgör ett våldsamt, tvingande och militariserat kontrollsystem. När en journalist från Der Spiegel besökte kontrollrummet hos Frontex, EU:s gränskontrollsbyrå, observerade han att man använde ett språk som låg i linje med att ’försvara Europa mot en fiende’.
Det som Bryssel har finansierat är en ny, enorm kidnappnings- och interneringsindustri.
Fästning Europa är ett citadell mot invandring, värnat av lagar som skär av en majoritet av de legala vägarna in, skyddat av murar och krigsfartyg, vakat över av satelliter och drönare. Det är en fästning som sträcker sig långt bortom Europa. Under det senaste decenniet har EU sytt ihop en serie överenskommelser med diverse myndigheter och instanser i Nordafrika, Sahel, Afrikas horn och Mellanöstern – med Turkiet, Marocko, Libyen, Niger, Mali och Senegal, Etiopien och Eritrea – för att få dessa att agera som Europas invandringspoliser. EU avsätter stora summor pengar för att blivande eller misstänkta migranter ska omhändertas och spärras in innan de når Medelhavets stränder.
LÄS MER – Daniel Sjölin skriver novell om Alan Kurdi.
Bara i Libyen är minst 20 000 migranter internerade av regeringen. Ytterligare tusentals hålls fångna av miliser och kriminella gäng. Samtliga är fängslade under de mest förnedrande av omständigheter och många av dem utsätts för tortyr, sexuella övergrepp och utpressning.
Det som Bryssel har finansierat är en ny, enorm kidnappnings- och interneringsindustri. Europas politik har gjort migranter till en exploaterbar resurs. Det är en av vår tids stora skandaler. Och nästan ingen talar om det.
Att rädda migranter från att drunkna är inte det enda som har blivit brottsligt.
För att försäkra sig om att Fästning Europa ska bli ännu mer ogenomtränglig har europeiska regeringar beslutat att kriminalisera alla solidaritetshandlingar och räddningsförsök. Kaptener på räddningsfartyg som Carola Rackete och Pia Klemp har gripits i Italien och står åtalade för att ha ’medverkat till illegal invandring”, vilket kan ge dem tjugoåriga fängelsestraff. För vad? För att ha räddat människoliv. Om Rackete eller Klemp hade räddat européer skulle de ha hyllats som hjältar. Deras brott var att hjälpa fel sorts människor.
Att rädda migranter från att drunkna är inte det enda som har blivit brottsligt. En undersökning gjord av webbsidan Opendemocracy gör gällande att man under de senaste fem åren har gripit eller åtalat minst 250 personer i fjorton europeiska länder för att ha försett odokumenterade migranter med mat eller annat stöd.
USA håller på att anamma ett liknande tillvägagångssätt, från militariserade gränspatruller, till enorma, eländiga interneringscenter, till att göra all form av stöd till odokumenterade invandrare olagligt. Det som kriminaliseras är, som advokaten Frances Webber har uttryckt saken, ”anständigheten i sig”.
Därför är det inte tillräckligt att uppröras av en enskild dödshändelse. Vad hände efter ilskan som Alan Kurdis död väckte? Ingenting. Snarare blev det så att Fästning Europas politik stärktes och utvidgades. Och alla ryckte på axlarna. Förmodligen kommer samma sak att hända i USA.
Politikens pris
De som verkställer och stöder politiken som förs av Fästning Europa och Fästning Amerika, accepterar i praktiken att Alan Kurdis samt Óscar och Valeria Ramírez död – liksom de tusentals som drunknat i Medelhavet – är avskräckningens pris, och att det är ett pris som är värt att betala.
Vår moraliska kompass har blivit så förvriden av migrationspaniken att vi oftast inte ens tänker på detta som ett problem. Bara då och då, när en särskilt chockande bild når nyheterna, gnager det moraliskt avskyvärda i denna politik på våra medvetanden.
Alternativet till att acceptera massdöd, massinternering och kriminaliseringen av anständighet är att i grunden ompröva hela vårt sätt att se på invandringskontroller, på Fästning Europa och på Fästning Amerika. Annars kommer tårarna som fälls över Alan Kurdi och Óscar och Valeria Ramírez bara vara där för att tvätta bort folks skuldkänslor, inte för att förändra något nu eller förhindra att det händer igen.
Av Kenan Malik
Kenan Malik är brittisk författare och debattör.
Översättning Victor Malm