Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vår egen berättelse

Laverne Cox.

Maria Ramnehill svarar Mårten Blomkvist om transroller.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPRESENTATION

 

Filmkritikern Mårten Blomkvist (DN 13/6) läser lite som han vill och inte alls vad jag faktiskt har skrivit, när han kommenterar min text om transroller (Expressen 5/6). Att jag skriver lika mycket om hur vi skildras som vem som spelar verkar helt ha gått honom förbi.

Transkvinnor har alltid funnits i litteratur, film och tv, men skildrade på cis-samhällets villkor. Där jag efterlyser att transpersoner får makt över berättelserna om våra liv liknar Blomkvist en cis-mans roll (en man som inte är transperson) som transkvinna med att spela tjuv, polis eller brandman. Det visar exakt hur litet på allvar man tar transpersoners könsidentitet. Mitt krav är främst att transkvinnor inte ska spelas av män, Blomkvist läser det som att jag vill att transpersoner ska spelas av transpersoner.

Det är en gammal konvention att skildra transkvinnor som psykopater och mördare där själva könsnormsöverskridandet är psykopatin, och kritiken mot "När lammen tystnar" handlar om att Jame Gumbs vilja att vara kvinna är det som gör henne till mördare. Ett mer samtida exempel är "CSI"-avsnittet "Strip maul" där en transkvinna på grund av en droginducerad snedtripp tror att hon är gravid.

Det handlar inte om skådespeleri, utan om vilken kropp som är neutral och anses kunna bära alla berättelser. Det är ju inte som att transkvinnor får några cis-roller. Ingen kropp är mer neutral än en cis-mans och därför slåss Blomkvist för att de ska få spela oss, utan att bekymra sig om hur talande det är att en av Laverne Coxs största roller innan "Orange is the new black" var av typen "transsexuell prostituerad". Hon var inte i närheten av Lady Macbeth.

 

Transkvinnor spelas av män för att regissörer och recensenter ser transkvinnor som män och därför ser transkvinnor på film ut som män. På samma sätt som ljudeffekter har gjort att en realistisk käftsmäll på film inte skulle låta realistisk i våra filmskolade öron, skulle en transkvinna som spelas av en transkvinna i allt för många biobesökares ögon inte se ut som en.

Därför vill jag att transkvinnor och cis-kvinnor ska spelas av kvinnor (och transmän av män) och transpersoner ska styra berättelserna om våra egna liv - det är vi som ska berätta om oss själva, inte ni som ska berätta om oss.

 

Maria Ramnehill

kulturen@expressen.se