Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Var det bara jag som gick fri från genusideologin?

Lunds universitet har ännu inte utsatts för genusideologins tysta revolution. Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

I stora delar av världen framställs den så kallade genusideologin som ett hot. 

Victor Malm tar upp den gamla diskussionen om nyhögerns favoritfiende. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I dag liknar meningen nästan ett gammalt demonstrationsplakat: genusideologin tar över svenska universitet, forskning och utbildning! 

Ja, jag antar att ni känner igen tesen, eller slutsatsen, som Ivar Arpi presenterade i en serie granskningar i SvD för lite drygt två år sedan och som om några månader blir en hel bok. 

Det ska bli kul att läsa den. 

 

Inte bara på grund av Magnus Lintons intressanta essä i DN (24/7), som på ett fint sätt illustrerar hur berättelsen och verklighetsbeskrivningen som termen ”genusideologi” härbärgerar har kommit att bli den konservativa nyhögerns mästerligaste maktstrategi. Också för att jag, som precis lämnat en drygt fyraårig anställning vid ett svenskt universitet, har haft svårt att förstå vad han menar. 

Kanske betyder det att jag är indoktrinerad, blind för den galna och radikala verklighet som jag under ganska många år har levt i – det är förstås möjligt, precis som det är fullt möjligt att jag har haft turen att verka vid en institution som ännu inte omvälvts av den nya överkyrkan. För när jag bläddrar igenom min nyligen försvarade avhandling i litteraturvetenskap lägger jag märke till att genusperspektivet är i princip helt frånvarande. Kollar jag på vad mina före detta doktorandkolleger har gjort tycks jag snarare vara regel än undantag. 

Inget enskilt perspektiv ska dominera forskningen, och alla dominanta teorier förtjänar hård, saklig kritik.

Och jag kan inte dra mig till minnes att denna frånvaro har betraktats som ett problem, inte under seminarier, inte vid disputationer, även om enskilda förstås har invänt, kritiserat och frågat. Som det ska vara. 

Anekdotisk bevisföring, absolut, och jag hoppas uppriktigt att Arpis granskning innehåller en systematisk genomgång av genusnärvaron i den svenska forskningen. Leder en sådan i bevis att jag är ett undantag, då är jag absolut beredd att modifiera min uppfattning: inget enskilt perspektiv ska dominera vetenskapen, och alla dominanta teorier förtjänar hård, saklig kritik. 

Jämställdhetsintegreringens vara eller icke-vara kan man förstås diskutera, sansat, det är knappast omöjligt att Arpi har poänger där. Men när retoriken växlas upp, när det börjar handla om tysta revolutioner, en hotad akademisk frihet, om genusideologiska överkyrkor som i det närmaste förnekar naturen, då undrar jag om det verkligen är den vetenskapliga kritiken mot genusvetenskapen som folk blir oroade av. 

Det har visat sig vara en politisk effektiv strategi, en fixering som fungerar.

Nu tror jag inte att Arpi är en Jair Bolsonaro, eller att han drömmer Orbán-drömmar, ja jag vill vara tydlig med att jag inte tror att han har dunkla baktankar, men precis som den brasilianska machomannen har han varit skicklig på att – dock med rimligare avgränsningar – framställa den så kallade genusideologin som ett hot av ganska allvarliga proportioner.

Internationellt har det visat sig vara en politiskt effektiv strategi, en fixering som fungerar, och som förmodligen inte hade klarat sig utan vissa överdrifter. Och det gäller att vara vaken på dem. De eggar, väcker vrede och vilja. 

Det bör man nog oroas av. Särskilt nu, när, som Linton påpekar, tron på en globalt avancerande genusideologi har blivit en politisk realitet. 

Det är givetvis något helt annat än att kritisera delar av den genusvetenskapliga kunskapsbildningen, eller specifika rön, men att vakta på formuleringarna när land efter land konstruerar en gemensam fiende och kallar den genusideologi är nog inte dumt. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida