Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vänstern svek Srebrenica

Foto: BAS CZERWINSKI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Folkmordet i Srebrenica har länge varit föremål för infekterad debatt, senast uppflammande då Peter Handke tilldelades Nobelpriset i litteratur 2019. 

Alen Musaefendic påminner om sanningens vikt och vänsterns ansvar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. För delar av vänstern var Milošević det kommunistiska Jugoslaviens försvarare. På fiendesidan fanns bosniska och kroatiska separatister som agerade ombud för västerländsk imperialism. När han för varje massgrav blev allt svårare att försvara döptes han om till ”högernationalist”. 

”Vänsterfascist” vore lika lämpligt. Dagens vänster, däribland mina egna vänner och bekanta som menar väl, bör inse att när solidariteten behövdes som mest, medan folkmordet pågick, så var det vänstern som stod på fel sida om historien.  

Gav förövarna den respit som behövdes.

Det räckte med att USA var på ena sidan för att de skulle välja den motsatta. Även om vänsterintellektuella inte förespråkade folkmord i sig gjorde de allt som stod i deras makt för att relativisera det, också i Sverige. Det var inte bara en uppvisning i intellektuell lathet, utan bidrog till att sabotera och försena processer som hade kunnat rädda människoliv. Och som gav förövarna den respit som behövdes för att våldtäktscentraler skulle göras om till spaanläggningar, massgravar till parkeringsplatser och rättvisan till ett skämt. 

Det började med vänstermagasinet Living Marxism, som redan 1997 publicerade artiklar som ifrågasatte äktheten i tv-kanalen ITN:s rapportering om koncentrationslägren. Hålögda skelett bakom taggtrådsstängsel kallades för ”uppsamlingsläger” där fångarna ska ha vistats frivilligt. De var inte ens innanför stängslen, som kameravinkeln ville manipulera oss till att tro, utan i själva verket utanför, fria som fåglar. För detta fälldes Living Marxism i Storbrittanniens högsta domstol. 

Ingen självkritik, inga lärdomar.

Ordfront Magasin hakade på. År 2003 var det en av Sveriges största tidskrifter, och väldigt vänster. I sin strävan att presentera ”en motbild av Jugoslavienkrigen” publicerades en intervju med journalisten Diana Johnstone (Ordfront 7-8/2003), som i boken ”Dårarnas korståg: Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser” och på andra ställen argumenterade för att antalet dödsoffer i Srebrenica var kraftigt överdrivet, att många ”påstådda” offer fortfarande var i livet, att bosniakerna lät folkmordet ske för att vinna sympatier i Väst. 

DN-skribenten Maciej Zaremba uppmärksammade galenskapen och fick redaktionschefen Björn Eklund sparkad och Ordfront magasin upplöst. Globala vänsterikoner som Tariq Ali, John Pilger och Noam Chomsky skrev ett protestbrev till Johnstones försvar, som ni kan hitta i tidningen Flamman, var annars.

Från vänsterhåll kallades alltihop för drev. Ingen självkritik, inga lärdomar. De röster som var tongivande då, är tongivande i dag. ”I närtid har Nato och USA ett facit i form av angreppskrig och krigsförbrytelser som är groteskt.”, skriver Åsa Linderborg år 2016. Det är inte Milošević utan NATO som är krigsförbrytare. Varken hon eller andra slentrianmässigt NATO-hatande personer lyfte ett ögonbryn medan bosniakerna utrotades. Och detta är bara ett axplock. 

Bästa sättet att hedra offren är att hedra sanningen, även om den inte stämmer överens med den ideologiska självbilden. 

Alen Musaefendic är skribent och debattör.