Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är beundrarna som skriver biografierna om Birgit

Birgit Nilsson skriver autografer efter "Aida" på Metropolitan 1963. Foto: KARY LASCH / KARY LASCH TT NEWS AGENCY
Birgit Nilsson skriver autografer efter "Aida" på Metropolitan 1963. Foto: KARY LASCH / KARY LASCH TT NEWS AGENCY

Idag skulle Birgit Nilsson ha fyllt 100 år.

Gunilla Brodrej bläddrar och lyssnar efter svaren på vem hon verkligen var.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Debuten gick inte bra. Kungliga Operan tog inte alls emot henne med öppna famnen. Den skånska bondtösen hade inget gratis. Dåvarande operachefen Harald André tyckte exempelvis inte att hon hade snygga ben. Hennes debutroll var ett inhopp som Agathe i Webers ”Friskytten” 1946, en statisk roll som hon fick slå i sig på några dagar på egen hand och inte tyckte särskilt mycket om. Till råga på det med en dirigent som hötte med näven från diket i stället för att uppmuntra henne. Men det där vände så småningom. Det som inte dödar dig stärker dig, var nån sorts mantra för Nilsson.

Och nästa år gjorde hon succé som Lady Macbeth, en spännande och mångfacetterad roll som passade henne bättre. Resten är historia.

När hon nu fyller 100 år är det med Birgit Nilsson som med årets andra 100-åring, Ingmar Bergman, alla i branschen har sin egen självupplevda historia. Alla vill berätta om just sina telefonsamtal med Bergman, och just sina brevkort från Nilsson. 

Jag har själv hälsat på Birgit Nilsson en enda gång, det var när hon satt i juryn i någon tävling. Hon var overklig. Någonstans under ett enormt hår, stora smycken och rejält med smink fanns hon. Det var som att hon var utklädd till Birgit Nilsson. Rösten var omisskännligt hennes. Först i år har jag förstått att hennes genuina jag egentligen pratade en bred nordskånska och svor som en borstbindare om det så behövdes. Men den personen dolde hon skickligt, som Lars Sjöberg skrev i sin text på denna sida (31/3).

 

LÄS MER – Lars Sjöberg porträtterar Birgit Nilsson 100 år

 

Tyvärr förblir hon dold även i de tre nya böckerna om Birgit Nilsson: En påkostad hyllningsbok från Birgit Nilsson foundation där prominenta personer från operavärlden medverkar, en coffe table-biografi ”Birgit. Från Västra Karup till Metropolitan” av Elisabeth Meyer-Topsøe samt en lättsamt hållen biografi av Mattias Enn och karikatyrtecknaren Anders Svernsjö, ”Birgit Nilsson i ord och bild. Värp först och kackla sen”. Båda författarna sätter ord på sin egen relation med Nilsson. Båda är sångare som sökt och fått hennes råd och vänskap. 

Självklart är det en märkvärdighet att få vara i en sådan världsstjärnas närhet, men den tacksamheten ställer sig en smula i vägen för läsarens egen kontakt med Nilsson såvida man inte själv är inom operan. Och även om de båda var vänner till Birgit Nilsson undrar jag om över huvudtaget någon människa kom henne riktigt nära. Meyer-Topsøe bifogar flera prov på hennes generositet genom bildbevis på gåvor i form av smycken och kläder. Men Birgit Nilsson står kvar där i mitten, orubbad som en monolit, och tar emot applåderna. 

Birgit Nilsson skriver autografer 1963. Foto: KARY LASCH / KARY LASCH TT NEWS AGENCY

Jag kommer inte djupare inpå hennes hektiska liv genom de här böckerna än efter en timme i SVT, i dokumentären ”Stämband av stål”. Där sätts fingret på den komplicerade relationen med föräldrarna, som satte sitt enda barn i hushållsskola. Och mamman som till slut trotsade pappan och släktgården och investerade sina sparpengar för att Birgit skulle få komma till Stockholm och sjunga. Visserligen får vi längre matnyttiga presentationer av operorna, rollerna, scenerna och kollegerna, i Meyer-Topsøs bok, men särskilt nära Birgit kommer man inte.

Elaka Sigvard Hammar

Det gör man på sätt och vis bättre genom den långa intervju som den elake musikjournalisten Sigvard Hammar gjorde med Birgit Nilsson i P2 på 1980-talet (SR).  Interfolierad av fantastiska musikinslag från lätt knastriga LP-skivor och unika bandupptagningar.

Hammar drar förhastade slutsatser, lämnar nedsättande omdömen, men han är samtidigt kunnig och har koll, fjäskar inte det minsta. De pratar om rollen som Sieglinde i Nibelungens ring som Hammar kallar för ”ett annat våp som du har gjort”. Men Nilsson svarar lugnt att Sieglinde inte alls är ett våp. Tvärtom är hon intressant och stark, en tacksam roll hon med tungt hjärta blev tvungen att överge när Operan sa att hon skulle växla till Brünnhilde. "Det går nästan inte att misslyckas med Sieglinde”, säger Birgit, väl medveten om att det kan reta en och annan sopran.

Det gillar Hammar. 

Herbert von Karajan tillhörde inte Birgit Nilssons dirigentfavoriter precis. Foto: SVT

Jag funderar på varför Nilsson inte blir arg på honom. Kanske är det därför att de trots allt samtalar på samma våglängd – hon var inte heller rädd att vara rak på sak. Hade svårt för inställsamhet och falskt beröm. Kunde inte fördra divalater, som till exempel den självupptagna dirigenten Herbert von Karajan som behandlade sångarna som hjon. Birgit Nilsson var en av få som vågade säga emot, läser jag hos Mattias Enn.

 

LÄS MER – Birgit Nilsson höll ett vakande öga över Nina Stemme

 

I intervjun med Sigvard Hammar berättar hon också om hur publiken på Stockholmsoperan förändrades när hon hade slagit igenom på Metropolitan och hypen slog till. Och det här tycker jag är särskilt intressant. Själv har jag svårt för publik som hackar sönder föreställningar med bravo-skrik. Och av detta samtal förstår jag att Birgit Nilsson faktiskt också föredrog den förtätade teaterstämningen framför den där hejaklacken. Innan hon slog igenom med dunder och brak på Metropolitan var det fortfarande möjligt för studenter och folk som arbetade på vardagarna att få biljetter till en operaföreställning. Efter Met-succén var det bara de verkliga entusiasterna, typ unga män, som orkade köa hela natten som lyckades. Nu hör jag henne säga att hon egentligen tyckte bättre om den andra publiken. Det tar jag som ett kvitto på att det här var en seriös konstnär som höll teatern högt, och inte bara såg opera som ett mästerskap i sång.

29 oktober gav Birgit Nilsson sin avskedsföreställning på Metropolitan opera. Foto: JAN DELDEN / TT / EXPRESSEN JAN DELDEN

Och apropå rösten. I slutet av 1970-talet, alltså rätt sent i sin karriär, fick Nilsson röstproblem och dåliga recensioner. En ”räddande ängel”, som hon hemlighetsfullt kallade honom, lyckades hjälpa henne tillbaka på banan. De arbetade intensivt vilket ledde fram till hennes sensationella comeback på Metropolitan 1979 och 1980. Ingen visste vem den okände välgöraren var. I Elisabeth Meyer-Topsøes biografi får vi äntligen veta hans namn, Max Günther, en ung pianist. 

Jag kan inte låta bli att undra vad mer som finns att gräva fram under monumentet Nilsson.

 

LITTERATUR

Elisabeth Meye-Topsøe

Birgit. Från Västra Karup till Metropolitan

Översättning Tom Sandberg

Bonnier Fakta, 351 s.

Mattias Enn

Birgit Nilsson i ord och bild. "Värp först och kackla sen"

Ekerlids förlag, 216 s.

 

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler texter här.

 

I tv-spelaren ovan visas Kultur-Expressen med Loa Falkman och Rickard Söderberg som minns Birgit Nilsson.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!