Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vänskapen började strax före det blodiga attentatet

Jan Mosander.Foto: SARA PETTERSSON / GT/ EXPRESSEN
P O Enquist 1971.Foto: INGVAR ANDERSSON / DN

För snart fem decennier sedan skrev P O Enquist om sommar-OS i München.

Jan Mosander minns när han lärde känna författaren som sportkolumnist.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Det är på morgonnatten den 6 september 1972 och dörren slår upp till vår redaktionslokal i olympiabyn i München. P O Enquist rusar in. Han är upprörd: ”Dom är döda! Alla israeler är döda”, får han ur sig. P O är, förutom några israeliska journalister, först med nyheten om det dramatiska slutet på terrordramat under Münchenolympiaden. 

Den blodiga upplösningen på ett militärflygfält utanför München har krävt 15 människors liv, nio av dem är israeler, fem är palestinska terrorister och en är tysk polis. Två israeler hade tidigare avlidit av sina skador. P O hade, innan det blev offentligt, fått beskedet av en israelisk journalist som han var bekant med. Uppgifterna bekräftades en halv timme senare på en presskonferens.

Han hade blivit en lysande reporter

P O var författare och skulle så småningom bli dramatiker. Han hade blivit en lysande reporter om han valt den vägen. Jag vet. Jag stod i kulisserna och lyssnade och iakttog (och var i någon liten mån aktör) när stora delar av hans bok ”Katedralen i München” kom till. Visst, jag är givetvis påverkad av det. Men det ska inte få hindra att jag ser ”Katedralen i München” som ett litet mästerverk, en fantastisk skildring av OS i München, med dramatiken, stämningen, människorna och allt omkring. (Jag kan stillsamt undra över den ganska undanskymda plats boken fått i P O:s eftermäle.)   

Jag var Expressens korrespondent i Västtyskland och hade flyttat redaktionen från huvudstaden Bonn till München, bland annat för att tidningen bättre skulle kunna bevaka den kommande olympiaden i staden. Tidningen hade, vid sidan av mig som reporter, utsett P O till en slags ”bonusreporter” under spelen, och kolumnist. (Han skulle också komma att publicera sig på sportsidorna.) Jag vet inte vem som kom på idén, men tidningens sportjournalister var allt annat än glada. Här kommer någon slags författare och tränger sig in på vårt revir och stjäl utrymme i tidningen! Vad är det fråga om? Men dåvarande kulturchefen Bo Strömstedt stod envist bakom P O, och så blev det.

Vår vänskap kom att bestå i nära fyrtioåtta år

P O kom ner till München några dagar före resten av tidningens OS-team. Han sökte upp mig i min bostad, delvis inrättad som kontor. Vi hade aldrig träffats eller talat med varandra tidigare, men vi kom snabbt överens. Jag hade precis fyllt 28, han var tio år äldre och skulle någon vecka senare fylla 38. Till skillnad från kollegorna på sporten var jag nog lite imponerad. P O var ju ändå författare, den kanske första äkta och ”riktiga” i min bekantskapskrets. 

Dessutom hade han med sig ett exemplar av sin hyllade bok ”Legionärerna” till mig. Vi hade ett långt samtal om München och förväntningarna på olympiaden, och så försvann han ut på stan för att tänka och betrakta och skriva. Vår vänskap kom att bestå i nära fyrtioåtta år, även om vi bara träffades till och från, också under hans absolut mörkaste tid, med skrivkrampen, ångesten och alkoholen.

Tidningens OS-redaktion leddes av veteranen Sten ”Lången” Ohlsson. Han var född i Mörbylånga, därav smeknamnet, och i ungdomen hade han varit friidrottare i landslagsklass (10,5 på 100 meter). Kanske var det deras gemensamma idrottsbakgrund som förde samman ”Lången” och P O. Det blev i alla fall ”Lången” som fick hantera och medla P O gentemot sportreportrarna. Vilket han gjorde med bravur medan P O diskret höll sig i bakgrunden.

Överlevande israeler efter terrordådet 1972 reser hem.Foto: DPA/IBL

Jag minns att P O tog sig an den udda OS-grenen kanotslalom, som knappt någon annan av oss hade hört talas om. Han åkte sex mil till Augsburg för att följa slalompaddlarna, och skrev därifrån också om basket.

Bara någon timme efter de militanta palestiniernas terrorattack på den israeliska OS-förläggningen i gryningen den 5 september hade P O lyckats trassla sig in bland poliserna, uniformerade och civila, i garaget rakt under förläggningen på Connollystrasse 31. Där hade en israel redan blivit skjuten, en annan dödligt skadad och nio tagits som gisslan. Innan P O identifierades och fördes bort hörde han hur poliser diskuterade om man underifrån skulle försöka spränga sig in till israelerna för att rädda dem.  

Ett mästerligt reportage i tjugoåtta avsnitt

En månad senare hade P O snabbskrivit ”Katedralen i München”. Boken kallas essäsamling, men jag ser den lika mycket som ett mästerligt reportage (i tjugoåtta avsnitt, nyutgiven 2010 – något måste det ju vara med den). Kapitlen om ”Toivos tårar” och om Birger Buhre, sportchefen på Kvällsposten (då ännu ägd av familjen Wahlgren) är klassiker. 

P O satt under simtävlingarna bredvid excentrikern Buhre på pressläktaren och beskriver på ett underbart sätt hur Buhre förlorar sansen när Gunnar Larsson, (”Gonnarr”), tar guld i simning. Jag mötte Buhre någon dag senare i en korridor. Han kom emot mig mumlande, i morgonrock, fortfarande ur spel.

”Toivos tårar” handlar om Toivo Öhman, gammal välkänd simhoppare, i München SVT:s kommentator i simhoppning. I sändning snyftar han till av glädje när Ulrika Knape vinner ett guld. Alla tv-tittare i Sverige, samt Aftonbladets reportrar, hör snyftet. Men det gör inte vi på Expressens OS-redaktion i München. 

Redaktionschefen Edgar Antonsson i Stockholm, ringer nästa morgon och skäller: ”För h-e, ni har missat Toivos tårar”! P O berättar livfullt och målande hur vi febrilt letar bilder på Toivo och tårarna och till slut tror oss ha fått fram en bild på honom snett bakifrån. Den skickas med telefoto (bildsändare över telefonledning, internet var inte ens påtänkt) till Stockholm och publiceras i kommande upplagor på första sidan. Gudskelov är bilden kvalitetsmässigt usel, som telefoton ofta är, den ser ut som om den legat på travbanan och kan förmodligen föreställa vem som helst. 

Jag fick in 'tårar' sju gånger i texten

P O missade dock i sin beskrivning den salvelsefulla text jag tvingades skriva nästa dag, till en ny bild som faktiskt föreställde Öhman. Jag hade jagats i väg för att leta rätt på Öhman och i efterhand fråga ut honom om föregående dags tårar. Så mycket gråt och tårar i en och samma artikel har Expressen nog aldrig haft sedan dess. Jag fick in ”tårar” sju gånger i texten, ”rörd” två gånger, ”tagen” en gång och ”sprucken röst” en gång. Jag hoppas redaktionschefen Antonsson blev nöjd.

När budet når mig att P O gått bort är det självklart att jag börjar tänka på våra tre veckor ihop i München sensommaren 1972. I bokhyllan letar jag fram ”Katedralen i München”. Läs den, ni som inte redan har gjort det. 

 

Jan Mosander är journalist och författare, tidigare reporter på bland annat Expressen och SR:s ”Ekot”. Hans senaste bok är ”Bland myglare, ministrar och miljardärer”.