Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vampyropera på Läckö slott är en blodlös historia

"Vampyren" hade premiär på Läckö slott den 15 juli. Foto: Daniel Strandroth
Foto: Daniel Strandroth
Foto: Copyright © Daniel Strandroth/Strandroths fotogr
Expressens kritiker Hanna Höglund. Foto: YLWA YNGVESSON

Tio år har gått sedan "Twilight" satte tonårshjärtan i brand – först nu når vampyrhajpen de svenska operascenerna. Hanna Höglund ser en blodsugaropera som saknar bett.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | OPERA. I operabranschen snurrar världen lite långsammare. 

Kanske är det därför som vampyrhajpen först nu nått svenska operascener med Victoria Borisova-Ollas succé ”Dracula” på Kungliga Operan och, häromdagen, Sverigepremiären för Heinrich Marschners skräckmelodram ”Vampyren” på Läckö slott.

Halvannat decennium efter att popkulturen hunnit tröttna på ”Twilight” kallar man fortfarande sexiga blodsugare som glittrar i solen för trendiga i programbladen.

Nu skulle detta eftersläp göra mindre om en uppsättning som ”Vampyren” var riktigt bra. Det är den tyvärr inte. Och jag vill tycka annorlunda, för Läckö slott är en av Sveriges intressantaste operascener som sommar efter sommar brukar sätta upp den ena mer lyckade föreställningen efter den andra. Smarta, berörande, roliga tolkningar av gamla verk som säger något om tiden vi lever i. Finfina satsningar på nyskrivet som Daniel Fjellströms operaversion av ”Det går an”.

Generisk 1800-talsskräckis

Man får se detta som ett mellanår där den sällan framförda berättelsen från 1828 om Lord Ruthven som biter oskulder i halsen i det rurala Skottland och likt en Don Giovanni skickas ner i helvetet på slutet aldrig blir mer än ett stycke generisk 1800-talsskräckis både till handling och musik. Trots att dirigenten Simon Phipps kämpar på och enstaka musikaliska ögonblick får tiden att stanna, ofta i sällskap av David Somchai Howies soloklarinett. Eller när leading ladyn, sopranen Vivianne Holmbergs Malwina, strösslar ut sina höjdtoner. Eller mezzon Kajsa Palmér som får alla på scen och i publiken att lyssna till Suse Perths hemska gengångarsagor. 

 

LÄS MER – Hanna Höglund: Drottningholmsälskarna kommer att skrika av lycka 

 

För man hade kunnat leka med förutsättningarna här – förhöja, parodiera och inte minst aktualisera, vilket regissören Johannes Schmid med nästan märklig envishet vägrar att ge sig på. En snabb blick på operahistorien visar att ”Vampyren” klarat att omtolkats till både vågat naken och charmigt kalkonig erotisk operathriller på BBC och som en retsam hyllning till tonårsvampyrkulten för några år sedan i Boston. För att ta ett par exempel ur den nyliga operahistorien. 

Svalor och huggtänder

Men det blir lite jobbigt när Schmid själv pratar om hur bra hans registil passar i den här miljön, det kritvita sagoslottet Läckös borggård vars störtdykande svalor mitt under föreställning lovsjungits av varenda operarecensent minst en gång i karriären. Visst är det en magisk teaterplats – men med sceniska begränsningar som man måste förstå om det ska bli bra. Och det är som om Schmid har gått vilse i vad slottsscenen förmår att uttrycka. Hans ”Vampyren” är inspirerad av tysk expressionism, ”Nosferatu” och Fritz Langs ”M”. En psykologisk tolkning hävdar man, där vampyren speglar mänsklig beroendeproblematik.

 

LÄS MER – Hanna Höglund: Operan som skrevs i koncentratonslägret 

 

Och ”Vampyren” som stumfilmsdrama hade kunnat blir bra om man bara haft lite ljus eller skugga att måla med i Murnau- eller Lang-stil. Men Läcköscenen på sina styltor, strålkastare rakt på och sommarkvällar som aldrig vill mörkna riktigt så där gotiskt härligt är inte gjord för sånt. Lord Ruthvens Nosferatunaglar slutar aldrig se dittejpade ut i det avslöjande skenet. Och man glömmer att barytonen Hannes Öberg i den läderbyxklädda huvudrollen besitter både strålande stämma och kattlik vighet när den sceniska gestaltningen begränsas till att blotta huggtänderna. Igen och igen och igen.

Betydligt läskigare är de små gesterna, som när Öberg någon gång får fyra av sitt leende blixtsnabbt utan att det når de svarta ögonen. Eller kvällens största ögonblick när Ruthven berättar hur han som nybliven vampyr mördade sin egen familj. Då blir det farligt på riktigt i en annars märkligt blodlös historia. 

 

Hanna Höglund är kritiker på Expressens kultursida.

Opera

Vampyren

Av Heinrich Marschner

Svensk översättning Catarina Gnosspelius

Läckö Slott 15/7

Speltid 2.45 t.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!