TEATER
ETT DRÖMSPEL | Av August Strindberg | Regi Mattias Andersson | Stockholms stadsteater, speltid 3 t.
Likt en fingerfärdig urmakare har Mattias Andersson fått det gamla drömspelets urverk att gå som om det vore nytt. Han har skruvat isär hela pjäsen, oljat maskineriet, slipat detaljer, kasserat alla slitna delar och ersatt dem med reservdelar av modernare fabrikation.
Det är egentligen ett rent under att han har lyckats få alla delar att passa ihop så smidigt.
På papperet förstår man inte riktigt hur konstruktionen ska fungera i praktiken.
Här och var i föreställningen infogas intervjuutdrag, där okända personer uttalar sig om huruvida det verkligen är synd om människorna i allmänhet och dem själva i synnerhet.
Man tänker sig att Strindbergs text ska stöta bort implantaten som främmande parasiter.
Så blir alls inte fallet. I Ulla Kassius treskiktade scenrum, där höj- och sänkbara jalusiväggar avdelar scenen i djupled, uppträder 13 skådespelare och 8 statister i nutida vardagskläder. Nästan omärkligt växlar skådespelarna mellan att mikrofonledes läsa intervjuer från manus och plötsligt bli rollgestalter i pjäsen.
Andersson följer i stort sett Strindbergs scenföljd, men kortar där det behövs och lägger till när hans egen dramaturgi så fordrar.
Att han förvandlar Skamsund till ett flyktingläger och de förment smittbärande internerna till asylsökande är ett så självklart grepp att Strindberg skulle ha ställt sig upp och applåderat.
Därför är det metalitterära inslaget i andra akten, där Andersson liksom ber Strindberg om ursäkt för sina ingrepp i mästarens manus, rätt överflödigt.
Drömspelet har faktiskt blivit en smula rostigt med åren och den slentrianmässiga återanvändningen. En så omsorgsfull renovering som den här är en ren välgärning.
Att lyfta fram enskilda skådespelarinsatser i en föreställning som i så hög grad bygger på vältajmat ensemblespel är inte riktigt rättvist.
Likväl måste Josefin Ljungman nämnas. Hon är inte bara perfekt typecastad som Indras dotter, hon gör något betydligt livfullare av rollen än att bara utnyttja sin medfött oskuldsfulla uts trålning.