Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Välfärdsplundring och nostalgi i malande debut

Roland Poirier Martinsson.
Foto: Kaunitz-Olsson
Foto: Kaunitz-Olsson
Jens Liljestrand.
Foto: OLLE SPORRONG

I Roland Poirier Martinssons debutroman återses två vänner efter ett 30-årigt fängelsestraff.

Jens Liljestrand läser om en nostalgisk satir över samtidens Stockholm med gliringar åt såväl välfärdsplundrare som pk-elit.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Omslagsbilden till Roland Poirier Martinssons debutroman är en svartvit bild tagen från krönet av Hornsgatspuckeln, av folktomheten att döma tagen tidigt på morgonen, i förgrunden en cykel av äldre modell, i bakgrunden en ensam flanör i svart rock som vandrar bort från fotografen, ner för kullerstenarna, västerut.

Jag tänker på bilden och det den uttrycker när jag läser denna till en början rätt allvarsamma och koncentrerade roman om barndomsvännerna Christian och Roger som växer upp i Stockholm och senare blir knarkhandlare i San Francisco. Efter att Roger samarbetat med den amerikanska polisen grips Christian under dramatiska omständigheter. Han döms till 30 års fängelse – medan vännen som tjallade kan återvända hem och fortsätta sitt liv.

Under de inledande kanske 100 sidorna är jag imponerad av Poirier Martinssons självsäkerhet när han smidigt rör sig mellan mexikansk narkotikasmuggling och amerikansk fängelsemiljö och vidare över till Christians hemkomst till dagens Stockholm med fint tecknade interiörer från såväl Grand Hôtels bedagade elegans som de omkringliggande ölschappen och shoppingtemplen.

Men nu talar vi om en roman på närmare 400 sidor och så långt bär inte Poirier Martinssons berättarförmåga.

Roger blir som kontrast en ihålig, ångestriden PR-nisse med kopplingar till ”juggemaffian”, vars svarta pengar ska tvättas med hjälp av förskolebolaget Tummelisa. Privata förskolor är ett sagoväsen som Roland Poirier Martinsson i egenskap av debattör har, så att säga, pysslat med förr, och att mannen som drev Timbro medieinstitut fram till 2012 så totalt hänger sig åt en parodi på välfärdsplundring har en uppfriskande effekt.

Men nu talar vi om en roman på närmare 400 sidor och så långt bär inte Poirier Martinssons berättarförmåga. Okej att Christian reduceras till ett verktyg för att skildra det nutida Stockholm från perspektivet hos den som varit inlåst i 30 år och får möta vår absurda samtid med nakna och yrvakna ögon. Men snart fastnar ”Fången” i poser, tablåer och malande resonemang.

En 25 sidor lång beskrivning av en hemmafest på Högalidsgatan blir mest ett tillfälle för Poirier Martinsson att göra sig lustig över den navelskådande kultureliten och folk som säger ”hennom”, medan Christian frågar ”vad är Youtube?” eller ”vad är Sverigedemokraterna?” eller ”varför skulle man runka framför en dator?”. 

Jag förstår intellektuellt att det för Christian till slut inte finns något annat hem att längta tillbaka till än fängelsecellen i Kalifornien, men jag känner det aldrig med magen.

På samma sätt blir romanens nedslag i Rogers roffarklass mest ett redskap för författaren att briljera i imitationer av affärsvärldens floskler (”vi använder blinda fokusgrupper och oberoende opinionsmätningar som vi rekvirerar av externa konsulter som studerar oss utifrån för att kvantifiera i vilken utsträckning vi lyckas förskjuta attityder och kunskaper”).

Det är synd, för ärendet i romanen är ett annat: att fånga den svindlande sorgen som omslaget frammanar i sitt vackra porträtt av ett gammalt, kullerstenigt, svartvitt, förlorat Stockholm. I sin senaste artikel på Aftonbladets kultursida leker Poirier Martinsson med att klistra etiketten ”nostalgisk sengångare” på sig själv, men djupet i den nostalgiska smärtan blir aldrig på allvar i ”Fången”.

Jag förstår intellektuellt att det för Christian till slut inte finns något annat hem att längta tillbaka till än fängelsecellen i Kalifornien, men jag känner det aldrig med magen. Kanske för att han, liksom Roger, aldrig blir något mer än ett endimensionellt språkrör för sin författares samtidsförakt, en fånge i så väl den samtida urbanitetens postmoderna främlingskap som i den klaustrofobiska romankonstruktion där han aldrig får vecklas ut och bli människa.


ROMAN

ROLAND POIRIER MARTINSSON

Fången

Kaunitz-Olsson, 389 s.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=76834&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.