Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Valerie Kyeyune Backström

Vår uppgift är inte att utmana vita köttberget

Foto: Pontus Lundahl / TT NYHETSBYRÅN
Foto: GP

Karin Pettersson startade en debatt om att kvinnliga medelklassredaktörer hyllar kvinnliga medelklasskildringar. 

Valerie Kyeyune Backström menar att det stora problemet är att icke-vita skribenter ses som förbrukningsvara.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Efter Karin Petterssons yrvakna text om köttberget hon ingår i (16/1), där hon omtumlad verkar inse vad det innebär att vara redaktör, har lika yrvakna svar producerats.

I de flesta texterna används det reducerande alibi-anspråket: låt oss nu samla alla icke-vita i en kul korg som kan visa på Sveriges framsteg, trots att dessa böcker sällan har något mer gemensamt än att vara skrivna av någon med mörkt hår.

Eller Sanna Samuelsson i GP (19/1) som påminner: läs inte böcker som speglar er, det är tråkigt, läs något djärvt i stället!

Så talar den som är van att bli speglad, att bli tilltalad, så vänder sig också texterna till varandra, glömmer bort att de också kan, och borde, skriva till oss andra, att vi också läser, finns och registrerar. Och kanske inte har som uppgift att symbolisera ”djärva” upplevelser.

Gemensamt är att alla texterna är upptagna med att framställa skribentens egen förträfflighet. Denna förträfflighet skymmer hur den verkliga makten är fördelad, bortom enskilt utgivna böcker.

Vem har makt att anställa på en redaktion? Vem blir anställd? Vem har makt att anta ett manus? Vem läser detta manus? Vem sitter i stipendienämnder, jurys? Vem recenserar?

Men jag skulle än mer vilja prata om de villkor icke-vita i offentligheten drabbas av.

Visst kan man jubla över böckerna som skrivits, även om det doftar en inte helt smickrande liknöjdhet.

Jag skulle vilja sörja de böcker som inte skrivits. Men jag skulle än mer vilja prata om de villkor icke-vita i offentligheten drabbas av, jag skulle vilja skriva om genom vilken blick dessa böcker filtreras. Och detta problem är förstås inte unikt för litteraturen. När Gallery Weekend i vintras höll ett samtal om konstkritiken i Sverige, frågade moderatorn Ashik Zaman om redaktörerna själva hade några svarta kritiker, och stämningen som följer är minst sagt tryckt. Mest pinsamt blir det när DN:s Birgitta Rubin nämner deras skribent Amat Levin som ett slags avlatsbrev, trots att han aldrig skrivit konstkritik.

Anna Wintour och André Leon Talley.
Foto: DIANE BONDAREFF / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag kan inte låta bli att tänka på André Leon Talley, den forna Vogue-redaktören som gick bort förra veckan.

Trots sin genialitet, trots sin uppburna ställning dog han ensam, utspottad av den modevärld han gett sitt liv. Trots sin närhet till Anna Wintour var han i ålderdomen i övergiven av densamma: hon hade gått vidare till nyare namn.

Men en sak som slår mig mer i läsningen av hans memoar ”The Chiffon trenches” är hur han, som oftast den enda svarta i rummet, hela tiden måste balansera, överprestera, svälja.

Hur han först i slutet av sitt liv kunde prata ärligt om hur svarta behandlades av modevärlden, hur han själv drabbades, hur han kallades för ”Queen Kong” bakom sin rygg. Dessförinnan fick han lirka, hinta, men aldrig öppet förespråka exempelvis svarta modeller.

Talley är intressant eftersom han befann sig på en unik position, och ofta innehade enorma maktpositioner. Han var varken offer eller förövare, snarare både och, samtidigt. I efterhand har kritik riktats mot honom, att han inte öppnade dörrar för andra, att han inte förändrade industrin mer, att han väjde för dessa frågor.

Men ringar det inte också in begränsningen för vad en ensam människa, en ensam röst kan åstadkomma? Utan en kritisk massa, utan kolleger, blir man aldrig mer än ett undantag; någon som kan användas och förbrukas så fort vindarna blåser åt ett annat håll. Ett djärvt exempel.


Valerie Kyeyune Backström är kritiker och krönikör på Expressens kultursida.