Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Valerie Kyeyune Backström

Nobelpristippad Kincaid syr sin pappa av ett hål

Jamaica Kincaid.Foto: PRESSBILD / BOKFÖRLAGET TRANAN
Foto: BOKFÖRLAGET TRANAN
Valerie Kyeyune Backström.

När nobelpristippade Jamaica Kincaid skriver om den far hon aldrig känt är han först bara ett streck i födelseattesten. 

Valerie Kyeyune Backström kapitulerar inför konsten att göra litteratur av nästan ingen alls. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Man läser första meningen och sedan kapitulerar man. Låter sig bara sköljas med av denna täta prosa, så tät för att den måste vara det. Första meningen börjar med ett ”Och”. Det finns så att säga ingen början, texten är en cirkel, den börjar: ”Och den dagen var solen på sin vanliga plats, därovan och mitt på himlen, och den sken på sitt vanliga sätt, så skärande ljust, och fick till och med skuggorna att blekna, fick till och med skuggorna att söka skydd; den dagen var solen på sin vanliga plats, därovan och mitt på himlen, men mr Potter lade inte märke till det,”

Mr Potter är en far som bara funnits som en skugga, eller som det beskrivs i boken: det hade dragits ett streck genom honom (strecket är faderlösheten som illustreras av strecket i födelseattest där en fars namn borde stå). Detta streck har han fått i arv av sin frånvarande far, detta ger han i arv till sin dotter, sitt enda arv, förutom näsans kontur. 

Texten är tät, tråcklar, påminner om en symaskins stygn, fram och tillbaka över duken

”Mr Potter” är ett försök att teckna ett porträtt av en människa man aldrig känt, ett porträtt av en människa Kincaid knappt samtalat med. Om mamman var den olyckliga kärlekshistorien, den som författaren ägnat en hel bok, på vissa sätt nästan alla böcker åt, eller som hon skriver i ”Lucy”, ”kanske den enda sanna kärlek jag någonsin skulle få uppleva” är pappan hålet, skuggan, en vit prick på kartan; den omöjliga kärleken.

Och texten är tät, tråcklar, påminner om en symaskins stygn, fram och tillbaka över duken, (är det grov kanvas? Enkel lakansväv? Definitivt bomull! Eventuellt lin) återkommer till vissa ord, meningar, återkommer som för att sprätta upp, för att få trycka ner nålen åter. 

Och vad broderas fram? Potter fortsätter vara ett hål. Men det är som att Kincaid tar hålet i besinning, genomlyser det, låter denna skugga ta plats, låter denna skugga breda ut sig, låter all knapphändig fakta återkomma, upprepas i denna sömlösa översättning av Niclas Nilsson. På ett sätt påminner det om minnesarbete. På ett sätt påminner det om att älta – i ordets bästa bemärkelse.

Och om det inte är mr Potters triumf, så är det definitivt författarens: pappan kunde aldrig läsa eller skriva.

I det finns också stycken av annat. Döden och de levande, Antigua i motljus, fönster (alltid dessa fönster!) några få människor som återkommer, de få människor som funnits i Mr Potters ganska inrutade liv som chaufför och traktens Casanova. Bristen på kärlek som gått i arv och ibland brutits, de korta stunder då regn trummat mot korrigerad plåt och två älskande har älskat varandra, åtminstone för stunden.

Och om det inte är mr Potters triumf, så är det definitivt författarens: pappan kunde aldrig läsa eller skriva, men det kan Kincaid, och hon tar sig rätten, återkommer till denna rätt, denna välsignelse, denna möjlighet att ge det ordlösa liv.

ROMAN

JAMAICA KINCAID

Mr Potter

Översättning Niclas Nilsson

Bokförlaget Tranan, 191 s.

Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida. I tv-spelaren ovan berättar Lars Lerin om sin barnbok på bokmässan i Göteborg.