Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Valerie Kyeyune Backström

Jesuspojken vänder upp och ned på klassen

Foto: CARLOS DIAZ / NOK
Foto: NOK
Valerie Kyeyune Backström. Foto: OLLE SPORRONG

Almapristagaren 2018 Jaqueline Woodson är aktuell med en ny roman på svenska.

Valerie Kyeyune Backström njuter av en komplex berättelse om tro.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är en vinter som aldrig vill ta slut, nådens år 1971, som utgör fonden till denna täta roman. Huvudpersonen Frannie pulsar i snön, drömmer på det sättet som är förunnat barndomen, seglar i väg till andra inre rum när lektionerna blir för tråkiga. Så kommer plötsligt en pojke till klassen, från östra sidan av motorvägen, lika vit som modden omkring dem.

Och vintern, liksom 70-talets första stapplande steg, bäddar liksom in hela boken i mjukt ludd, så där som snön får världen att tystna och samtidigt förstärker varje ljud. Så känns det att läsa denna bok, som att vada i nysnö, magisk på det sättet det bara kan vara i minnet.

Här tecknas ett lyhört porträtt av maktdynamik och grupptryck.

Den nya pojken, som snabbt ges (ök)namnet Jesuspojken, vänder med sin närvaro upp och ned på klassens dynamik, och ställer frågor om segregering, hemmahörande och identitet på sin spets. Här tecknas ett lyhört porträtt av maktdynamik och grupptryck lika mycket som ett just de-segregerat USA framträder. Han är dramat, katalysatorn, men egentligen rymmer boken så mycket mer än så. 

Det måste understrykas, att det inte är en nostalgisk skildring av 70-talet, även om den tar fasta på hoppet och framåtandan som präglade detta sekel, det finns där i bakgrunden som musiken som spelas; Jackson five, Simon & Garfunkel, The 5th Dimension. Men annars är berättelsen tidlös, settingen är bara en bonus, som ett extra lager att skala av, dela och diskutera. 

Det är en hyllning till språket, till tvåspråkigheten, gåvan Frannie fått av sin döva storebror.

För lika mycket eller mer är det en berättelse om att vara människa, och jag menar det inte som en klyscha, utan som en påminnelse om vad det är ett ha en själ och en inre röst och allt som separerar oss och allt som drar oss samman. Det är en hyllning till språket, till tvåspråkigheten, gåvan Frannie fått av sin döva storebror Sean, flerspråkigheten som får en att se på orden och världen annorlunda:

”Tecknet för tro flög förbi i huvudet - så som Sean tecknade det: med pekfingret mot sidan av huvudet som om han sa tänka, innan händerna gick ihop och såg ut som tecknet för gifta sig. Jag stod där och tänkte, för första gången, att det var ett så perfekt ord - att ha en tanke i huvudet och sedan gifta sig med den, ta den till sitt hjärta för all framtid”. 

Den är som gjord för högläsning.

Men på dryga 150 sidor lyckas också Woodson skriva en av de vackrare och mer komplexa beskrivningarna av tro jag läst på länge, liksom ge plats åt döden som hela tiden närvar i familjen, i form av syskonen som dog som bebisar och nu vakar över familjen. 

Det är en en habil översättning av Alva Dahl, även om den ibland hamnar fel när det kommer till de mer tydligt afroamerikanska markörerna; cornrows är inte ”rastaflätor”, (collard) greens inte riktigt samma som det betydligt tommare ”grönsaker”.

Men det underbara med denna roman är att den aldrig hänfaller åt det enkla, att inget känns undervisande eller uppfodrande. Istället breder berättelsen ut sig, bitterljuv och komplex, inte för att lära men för att livet i sig lär oss. Den är som gjord för högläsning, för diskussioner, men lika mycket att sluka i sin ensamhet, bära nära hjärtat som en vän. Jag kan bara hoppas att man fortsätter ge ut Woodsons författarskap på svenska. 

ROMAN

Jaqueline Woodson

Fjädrar

Översättning Alva Dahl

Natur & kultur, 157 s

Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!