Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Valerie Kyeyune Backström

Jag vägrar skämmas över att frossa i chiclit

Tv-serien "Sex and the city" baseras på Candace Bushnells bok med samma namn från 1997.Foto: CRAIG BLANKENHORN / STELLA PICTURES
Valerie Kyeyune Backström.Foto: OLLE SPORRONG

Böcker som "Djävulen bär Prada" kan vara både sagor och satir.

Valerie Kyeyune Backström förklarar varför hon vägrar att skämmas för sin kärlek till chiclit.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | KRÖNIKA. Jag vet inte varför alla är så besatta vid att litteraturen man läser ska betyda något. Det är som att vi kollektivt läser så lite att när vi väl gör det ska det minsann räknas. Åtminstone i finkulturella sammanhang, där kioskvältare som bäst ses på med ironiskt överseende. Men om deckarna hyllas för att åtminstone ha fått folk att läsa något, och dessutom gett förlagsbranschen en välbehövd livlina, saknar tjejböckerna samma försvarare.

Inte för att det inte gjorts feministiska analyser av genren förut, med slutsatser som rör sig mellan alltifrån deras skadliga inverkan på vår kroppsuppfattning, till att namnet i sig är antifeministiskt och nedvärderande mot kvinnor.

Gurlesque och chiclit

När chicliten får något slags kulturellt utrymme bortanför Pocket shop är det genom filtrering, där man leker med dess form men samtidigt fyller den med det intellektuella innehåll man anser den saknar. Passande nog var trenden störst i slutet av 00-talet under chiclitens storhetstid. Sisela Lindbloms roman "De skamlösa" orsakade 2007 en långdragen debatt om konsumtion och elitism veckor innan boken ens kommit ut. Några månader senare bländade Mara Lee kritiker och anspråksfulla läsare med "Ladies". En mer sentida flört är möjligtvis gurlesquen, en sorts förvriden flickdröm. 

Men det är inte där mitt intresse ligger. Jag tycker nämligen om chiclit-genren precis som den där.

Jag är intresserad av lusten, och skammen, dessa böcker förknippas med. De betraktas som något för dagdrömmande tonåringar och omogna eller jagsvaga kvinnor, något alla med intellekt för länge sedan borde övergett. Särskilt om man är feminist.

"Djävulen bär Prada"

För finns det något mer gammaldags och bakåtsträvande än majoriteten av böcker i denna genre? Här finns inga uppenbara försök att omstörta ordningen.

Ändå har jag sen tonåren frossat i en speciell subkategori, där "Djävulen bär Prada" av Lauren Weisberger samsas med "Bergdorfblondiner" av Plum Sykes. De utspelar sig alla i storstaden, bland Manolo Blahniks och affärsmän, de tar vid där Candace Bushnells lite knapphändiga "Sex and the city" slutade.

Lauren Weisenbergers "Djävulen bär Prada" kom ut på engelska 2003.Foto: / NORSTEDTS

Figurerna är ofta så stereotypa att de närmar sig arkaiska, så ständigt återkommande att de påminner om Jungs arketyper:

En vit tjej från medelklassen, gärna från landsbygden, småstäderna eller någon mindre skrytsam stadsdel (om än långt ifrån påver), som levt ett vanligt liv med sina vanliga vänner och vanliga studier och vanliga föräldrar förflyttas plötsligt. Ibland är det en förmögen släkting som oväntat kallar, ibland är det hennes egna ambitioner. Väl i storstaden väntar ett vansinnigt krävande jobb, som hon mot alla odds gör succé på trots en psykopat till chef och onda konkurrenter. Någonstans i historien dyker förstås en rik, förmögen eller känd man upp, den evigt återkommande Mr. Big. Men i slutändan vinner i dessa noveller oftast den mer blygsamma, vanliga mannen som hela tiden häckat i bakgrunden.

 

LÄS MER: Therese Bohman: Idealiseringen av "Sex and the city"-tjejgänget är kvävande 

Tjejböcker som satir

Det är inte för att bli överraskad man läser. Men för mig finns det något djupt trösterikt i dessa berättelser. När livet är riktigt trist, oavsett om det beror på stress och oro eller vanlig leda, känner jag det pocka och slita inuti. Jag måste läsa en ny bok! Det finns ingen läsning som för mig är lika lustbetonad, och lika härlig. Här finns inget hävdelsebehov, inga poäng att plocka. De här böckerna kräver inget av mig, vill mig inget, inte ens att jag ska lägga dem på minnet efter att intrigerna avslutats. De är bara till för min njutning. Som små snälla sagor, som mjuka vaggvisor.

Inte så att de är fria från sensmoral. Men även sensmoralen har något trösterikt, medeltida över sig: allt är inte guld som glimmar, glöm inte ditt förflutna, följ din magkänsla, var inte godtrogen och många gånger: nöj dig. För oftast upptäcker protagonisten att Hollywood stinker, att det inte är värt att skaffa sig en karriär på bekostnad av sin själ, och att äktenskap inte nödvändigtvis innebär ett lyckligt slut. 

Om genren beskylls för okritiskt konsumtionshyllande och ytliga ideal, tycker jag man oftare möter en slags kritisk cynism till hela framgångssagan och it-livet, där Birkinväntelistans innebörd (exempelvis som det enda skälet till att fortsätta leva!) punkteras med sylvass satir. I dem finns alltid en, om än ibland banal, förståelse för framgångens pris, för utsatta (om än välbetalda) arbetsplatser och social press. Hela tiden skymtar sprickorna i de perfekta fasaderna och författaren leker ofta skickligare med att både spegla och satirisera samtiden än vad de får credd för.

 

LÄS MER: Valerie Kyeyune Backström: Reklam för fillers är inte feminism 

"Sex and the city"

Jag skulle inte sträcka mig så långt som att påstå att denna genre redan inkorporerat bell hooks kritik av den liberala vita feminismen, som fokuserar på att tävla på männens villkor istället för att omstörta hela systemet. Men jag skulle inte heller säga att många av dessa böcker står i motsatsförhållande till den synen.

Det jag menar är inte att chiclitten genast ska uppvärderas till feministisk, och att den därav ska få sitt existensberättigande. Jag tycker inte att det är en feministisk handling att läsa chiclit, utan att den inte behöver det. Att den kan stå på egna ben, och få finnas ändå. Som en måhända ”problematisk”, men fantastiskt underhållande kompis.

Sexfrossaren Samantha Jones med pojkvännen Smith i "Sex and the city".Foto: WHITEBRONCO / PRESSENS BILD

Däremot är synen på den fortfarande värd att granska med feministiska glasögon. För ärligt, vad har inte chicliten gjort för populärkulturen? Utan den ingen "Sex and the City", hela den moderna kvalitets-tv-seriens urmoder och grand old lady, som på många sätt förändrade både synen på och utrymmet för sex, kvinnor och relationer, i offentligheten såväl som privatliv. Och nästa gång livet känns svårt, vet jag att de väntar på mig: roande, snälla och ständigt beredda att plocka isär noblessen.

 

LÄS MER: Valerie Kyeyune Backström: Skriv "KUKEN" på badrumsspegeln 

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Valerie Kyeyune Backström här.