Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Valerie Kyeyune Backström

Hon smugglade sniglar instoppade i sin behå

Patricia Highsmith.
Foto: Rights Managed / TT NYHETSBYRÅN
Foto: OLLE SPORRONG

Hundra år efter sin födelse släpps den gåtfulla författaren Patricia Highsmiths dagböcker i en 1000 sidor lång samling.

Valerie Kyeyune Backström drabbas av författarens egna ord om ett liv som präglades av både misantropi och rasism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur ofta är man med om en litterär skräll? I samband med att det var 100 år sedan författaren Patricia Highsmith föddes, släpps så hennes dagböcker i en samlad tegelsten. En skräll, eftersom Highsmith var notoriskt hemlighetsfull, och levde ett liv som stundtals överträffade hennes kändaste karaktär och alter ego, Mr Ripley.

Hon flängde över kontinenterna, mötte ungefär alla kända författare, drack i kopiösa mängder och hade invecklade kärlekshistorier med ett tjog kvinnor. Med åren skulle hon föredra djur framför människor, och leva alltmer isolerat med sina katter och tama sniglar i Schweiz. Sniglarna smugglade hon över gränsen instoppade i behån. På senare år har intresset för Highsmith, kanske främst efter filmatiseringen av ”Carol” upplevt en mindre renässans, samtidigt som hennes egen person, präglad av misantropi och rasism komplicerar eventuell idoldyrkan. 

Denna gåtfulla författare, som under sin livstid vägrade att sanktionera en biografi, framträder här med egna ord. Hon hade regelbundet fört dagbok sedan unga år, och här samsas dessa dagboksnoteringar med de arbetsböcker hon samtidigt förde: matchande block med bokidéer, scener, skisser, litterära övningar som hon under årens lopp skulle blicka tillbaka på och ibland använda i någon roman eller novell.

Efter hennes bortgång 1995 gick den litterära egendomen till förlaget Diogenes, och det är de, specifikt Highsmiths forna redaktör Anna von Planta, som nu samlat och sorterat Highsmiths privata logga: sammantaget sträckte sig materialet till över 8000 sidor, här nedkortat till 1000 tunna blad. 

Greta Garbo.
Foto: FILMBOLAG
Truman Capote.
Foto: Courtesy Everett Collection / TT NYHETSBYRÅN

Det är en ganska egendomlig upplevelse att nu ta del av dessa skrifter. I ungdomen förde Highsmith entusiastisk dagbok, och hennes anteckningar från dessa år överstiger vida hennes senare anteckningar och ges hälften av bokutrymmet. Inledningsvis går Highsmith på Barnard College i New York, när sina litterära ambitioner – och festar. Hon har ett vidlyftigt umgänge, av framför allt äldre lesbiska och framstående kulturpersonligheter, och är snart ett givet inslag i den bohemiska scen som växer fram i Greenwich Village.

Hon blir indragen i komplicerade kärlekstrianglar.

Ärligt talat är denna första del den svagaste. Förvisso broderar Highsmith ut sina livsdetaljer här, dagliga göromål, vilka hon träffar, alla kärlekshistorier hon är involverad i. Samtidigt är det svårt att på riktigt engagera sig, eftersom hon snarare redogör än gestaltar.

Hon blir indragen i (flera) komplicerade kärlekstrianglar, superstjärnor som Greta Garbo och Truman Capote fladdrar förbi, Highsmith flyttar så småningom mellan kontinenter och länder, reser och skriver. Men när åren går, och det fräna festandet byts ut till mer ensamt supande, när orden blir färre och Highsmiths litterära status odiskutabel, blir också dagboken och anteckningsboken starkare. Ofta är inläggen inte mer än någon enda mening, som huggen i sten. ”Life in France. It’s like a prison, with the difference that things here can change – and become worse”. 

Här blir också Highsmiths kärlekshistorier djupare, och sorgligare. Destruktiva relationer hon inte kan ta sig ur, bråk som upprepar sig: Highsmith dricker för mycket, skrivmaskinen låter, hennes flickvänner är för svartsjuka eller kontrollerande. Detta tryfferas med (olyckliga) kärleksdikter. Ungefär här börjar jag på riktigt bli fäst vid Highsmith, ibland mot min vilja. Den återkommande rytmen i hennes liv, depressionerna kring årsskiftena, hoppet inför varje ny påbörjad roman, varje ny påbörjad romans, de stegrande konflikterna med mamman. Så när slutet sen infaller, och hennes anteckningar abrupt avslutas, känner jag som att jag förlorat någon. Som om jag berövats en vän.

Patricia Highsmith.
Foto: REX / TT NYHETSBYRÅN

Samtidigt är detta en ganska speciell dagbokssamling, en inverterad form av uttrycket ”personlig, inte privat”. Highsmith är ofta privat (det finns till och med en lista där hon rankar sina olika ligg) men sällan personlig, och mycket mer än vad som avslöjas höljs i dunkel. Det stämmer till viss del med alla dagböcker, men här blir det för läsaren så påtagligt, då stora sjok, händelser och Highsmiths inställning till dessa helt saknas. Därför inleds också varje epok och år med en redaktionell redogörelse för Highsmiths liv och aktiviteter denna period, och många av de mest utmärkande händelserna är helt frånvarande i fortsatt läsning.

Tvärtom får man av dessa anteckningar snarare känslan av misslyckande.

Den som till exempel hoppas på att följa hennes känslor kring sin debut, ”Strangers on a train”, blir besviken. Egentligen uteblir nästan all diskussion kring hennes genom åren ökande succé, anteckningarna präglas i stället av oro: redovisar varje avslaget manus, varje bearbetningskrav, och alla ekonomiska transaktioner och bryderier. Som läsare har man ingen känsla av att följa en författares väg till framgång. Tvärtom får man av dessa anteckningar snarare känslan av misslyckande, trots att man läser om hennes ökande pressturnéer och utmärkelser.

Oavsett får man en viss insikt i hennes arbetsprocess, hennes enorma arbetstakt och moral, liksom en viss inblick i hur specifika romaner blivit till. Hur hon såg en vision av Mr Ripley i badkläder i en italiensk stad, eller hur erfarenheter från hennes eget liv smyger sig in i karaktärer, storylines och miljöbeskrivningar.

Snarare än omtanke för sina läsare framstår det som att man försöker rentvätta henne.

Ändå ställer jag mig lite frågande till vad som beror på Highsmiths anteckningar, och vad som beror på von Plantas urval. I förordet och i intervjuer har hon sagt att hon inte ville censurera Highsmiths mörka sidor, hennes misogyni, misantropi, rasism och antisemitism, men att man valt att inte ge utrymme till hennes allra grövsta uttalanden. Och även om hennes misogyni finns tydligt publicerad så är det rejält nedtonat när det kommer till rasismen. I hennes ungdomsår är hon väldigt upptagen vid judar på ett sätt som är suspekt, och i övre medelåldern och framåt blommar detta ut till en uttalad antisemitism, mycket kopplat till staten Israel. Men det mesta av detta får man läsa sig till någon annanstans. Om svarta, som hon också ska ha hatat, märks inget i dagboken, snarare att hon ogillar Texas syn och behandling av svarta människor.

Men bara en googling bort kan man hitta uttalanden om att hon själv identifierade sig som en ”judehatare” och än grövre, och skickade enorma mängder anonyma antisemitiska debattartiklar till diverse tidningar, och det känns otroligt att inget av detta skulle återfinnas i dagboken. Att man från redaktionellt håll säger att man inte vill ge henne en plattform för att föra ut dessa åsikter, precis som man inte gjorde när hon levde, håller inte. Snarare än omtanke för sina läsare framstår det som att man försöker rentvätta henne.

Gwyneth Paltrow, Jude Law och Matt Damon i filmen The talented Mr Ripley från 1999.
Foto: FILMBOLAG

Allra mest intressant är dock delarna om hennes sexualitet. På ett sätt frigjord, öppen och stolt, på ett annat plan präglad av skam. Både på ett personligt plan, hon gick under en tid till en psykoterapeut för att försöka bota sin sexualitet (detta ledde till boken ”Carol”), hon försökte flera gånger att inleda förhållanden med män, funderade på giftermål. Men också samhälleligt, i boken smyger sig McCarthyismen in i hennes analyser, och denna samhälleliga skam omöjliggör också ett förhållande med hennes livskärlek, som inte stod ut med att leva öppet. Jag läser det som att denna stympning, detta våld skildras på två plan av Highsmith, både kritiskt, utifrån, och internaliserat, inympat. Om sig själv skriver hon: ”This is the tragedy of the conscience-stricken young homosexual, that he not only conceals his sex objectives, but conceals his humanity and natural warmth of heart as well”. Mycket av hennes misogyni känns därför som ett försök att värja sig, att göra motstånd, om än missriktat.

Återigen, denna dubbelhet, denna dunkelhet, som präglade hennes anteckningar, är också den egenskap som utmärkte hennes litterära storhet. Förmågan att skriva komplexa människor, där ondskan alltid gläntade på dörren, alltid låg nära till hands. Och där framträder Highsmith, dold i fiktionen, tydligare än vad hon kanske nånsin gör i sina dagböcker. Ändå är det en drabbande läsning, ett komplement som i samläsning med biografier kan föra oss närmare vem hon nu än var.


SAKPROSA

PATRICIA HIGHSMITH

Her diaries and notebooks 1941-1995

Red. Anna von Planta

Liveright, 999 s.


Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta, säger”, säger Horace Engdahl.