Valerie Kyeyune Backström

Hon lärde mig att hat kan vara livsavgörande

bell hooks blev 69 år.
Foto: HOLLER HOME/THE ORCHARD/KOBAL/REX/SHUT / TT NYHETSBYRÅN
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

I veckan dog författaren, feministen och den antirasistiska aktivisten bell hooks, 69 år gammal. 

Valerie Kyeyune Backström minns en tänkare som lärde henne att omfamna hatet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hur kan man sammanfatta professor bell hooks? Om man rör sig från den bestigna runterrängen; hennes födsel 1952, hennes uppväxt i det segregerade Kentucky, hur detta påverkade hennes skrivande, hennes tänkande, hur hon debuterade som poet 1978?

Om jag ska sammanfatta henne vill jag skriva om känslor. Inte mina känslor för henne, nödvändigtvis, utan vad känslorna betydde för henne, för hennes skrivande. Hur hon förde in dem på den akademiska arenan, i hennes teoribygge.

Jag vill inte skriva om kärlek, hennes verk ”All about love. New visions” där hon skrev fram ett etos för kärlek, en ideologi som såg på kärlek som handling, som formulerade en feministisk filosofi där kärlek blev en plats för läkning, utveckling, långt ifrån de förtryckande strukturer som i dag ofta gömmer sig under dess flagg. Jag vill inte skriva om hennes populäraste verk.

Jag vill skriva om hat. Jag vill skriva om vad hooks lärde mig om hat: att det kan vara en närande känsla, en bärande inspiration, en drivkraft. Jag vill skriva om essän ”Killing rage. Militant resistance” från samlingen ”Killing rage. Ending racism”, där hon inleder titeltexten med den oförglömliga raden: ”I am writing this essay sitting beside an anonymous white male that I long to murder.” 

Jag vill skriva om hur hon gav rasismen ord.

Jag vill skriva att jag inte visste att man kunde skriva så innan jag läste hooks. Att ens vrede, att rasismen man utsätts för sätter spår, att det är tillåtet, nej det är ens plikt, att klä den i ord. Att skriva ner det man annars bara tänker, annars bara vågar säga i samförstånd till sina vänner. I essän följer vi en dag fylld av mikroagressioner, av rasistiska uppvisningar som kulminerar i detta flygsäte. I den texten finns något omvälvande, inte bara en tröst att återvända till när blodet kokar, eller utmärkta lästips, hennes brännande prosa: i den texten finns också ett försvar till kollektiv svart vrede. 

Jag vill skriva om hur hon gav rasismen ord: inte bara den uppenbara, mördande. Utan alla dess aspekter, om hur den påverkar våra begärsmönster, sexualitet, hur den hör ihop med kapitalismen. Jag vill skriva om hennes essä ”Eating the other” fortfarande är ett banbrytande verk, där den sammankopplar sexuella fetischer med nyliberalism och förtingligandet av människor, där ras blir ännu en upplevelse, ännu en vara.

Framför allt analyserade hon, skärskådade vår samtid.

Men allra mest vill jag skriva om hur bell hooks lärde sina läsare, gav oss den viktigaste gåvan: kritisk tänkande. För hooks var inget ämne främmande, hon rörde sig över litteraturhistorien, populärkulturen, hon skrev om konst och hon skrev om tv-program. 

Framför allt analyserade hon, skärskådade vår samtid, hittade underströmmar och mönster i allt ifrån musik och mat till medier. I en tid där många ryggar för kritik, där varumärkessponsring blivit standard, är hennes verk något att återvända till, eller läsa för första gången. 

Att påminnas om att det inte är farligt att kritisera, att analysera, även det man håller kärt. Att det tvärtom, är livsviktigt, omvälvande. Att det är vår plikt.



Valerie Kyeyune Backström är författare samt kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.



Lunch med Montelius: ”Förgå sig i natten”

https://embed.radioplay.io?id=101010&country_iso=se

Om Martina Montelius medverkan i dokumentären ”Prize of silence” och om priset för att såga Frostenson på Expressens kultursida 1998.