Här märks inte att världen står i lågor

RECENSION. Om världen utanför brinner så är det inget som märks på årets vårsalong, som firar stadiga 99 år. Nej, på Kungliga Djurgården i Stockholm vallas man i stället in i rum efter rum där det politiska läget till stor del lyser med sin frånvaro. 

I stället visas verk som ligger nära miljön, men inte i form av något klimathot, nära kroppen, som i skulpturer som antagit organiska former, och nära människan, om människan är en sådan som inte påverkas av de rådande kriserna eller hoten i horisonten. Om man ska vara syrlig är det mycket av det gamla vanliga: svenskt depp, scener ur ett äktenskap, livet och döden, ensamma vyer, några spetsfundigheter.

Annars är jag mest förtjust i det lite aviga.

Inte för att allt måste vara uttalat politiskt för att vara intressant, men denna nästan totala frånvaro är också ett val. Om det är av juryn eller de ansökande lämnar jag osagt. Jag vill ha mångfalden en vårsalong innebär, och då ingår även några välriktade magsparkar eller något att ta med sig hem och fundera över, något som ruskar om ens världsbild eller påminner om mer än att jag och alla jag känner en dag ska dö.

Nåja. Måleriet är givetvis närvarande, i alltifrån Simon Dahlgren Strååts oljemålningar över medelklassigt familjeliv laddade med ett pockande obehag, Edit Sihlbergs enorma människoätande kattvarelse, lika humoristisk som symboliskt mättad, eller Åsa Landströms porträtt av Liv Ullman och Erland Josephson. 

Annars är jag mest förtjust i det lite aviga som alltid brukar återfinnas på vårsalongen, i år kanske bäst representerat av Bobo Hallbergs skelett och djävular och Åse Liljeholms lätt kubistiska färgteckningar.

Bdsm-doftande rep som kniper åt.

Men även skulpturerna imponerar i år, ja, de är kanske rentav bäst. Särskilt de som kretsar kring samma kroppsliga tema, där organiska former som påminner om alltifrån tarmar och organ till svulster, och som med lika delar äckel och skönhet intar rummet: Linnea Noréns ”Nära”, som för tankarna till ett tarmsystem, Julia Olanders organliknande gipsskulpturer, Gunilla Pantzars strumpbyxor med åderbrocksbrodyr, eller utställningens pièce de résistance, Anna Ting Möllers ”Raw Pearl (Jam)”, byggd av levande bakteriekultur, med bdsm-doftande rep som kniper åt de magsäcksliknande fuktiga formerna och små stygn som påminner om hårstrån.

Först vid utgången (eller ingången, beroende på hur man ser det) återfinns ett verk som påminner om världen utanför. I videon ”Exil” kopplar Emma Dominguez samman berättelsen om flykt och plats med kroppen och staden, och placerar snillrikt hudytor och frilagda betongplattor sida vid sida i en film som jag kommer att bära med mig länge.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Vem dödade min mor?

Patrik Lundberg och Anna Hellgren borrar i klassamhället hos Karin Olsson och Kultur-Expressen.