Valerie Kyeyune Backström
KULTURKRÖNIKA. Har du vad som krävs för att bli en framgångsrik mamma-influencer?
Det tycks vara frågan som tidigare kändisjournalisten Jo Piazza utgått ifrån när hon 2021 släppte första säsongen av sin poddserie ”Under the influence”, om det växande fältet av momfluencers, en industri som årligen omsätter miljarder.
Parallellt med att hon undersöker denna underbevakade marknad, försöker hon också lansera sig själv som en mamma-influencer. Hon anlitar en professionell fotograf för att ta mysiga familjebilder, hon rådgör med experter, hon börjar se och granska sitt familjeliv med contentsökandets blick. När hennes mens är försenad finns det något hoppfullt i det: statistiken visar nämligen att det går bäst för influencers med 4-6 barn. Piazza har i nuläget bara två.
Hur seriös Piazza är i sitt försök att bli rik och känd går att spekulera i. Projektet känns utifrån lite halvhjärtat utfört, ändå är Piazzas personliga insats uppenbart hög. En bit in i säsongen får hon ett sammanbrott, efter att under en tid ha försökt tvinga barnen till att ställa upp på poser eller fotograferat lekplatsutflykterna in absurdum. Hon diskuterar priset som betalas för att göra sin familj och sitt liv offentligt: inte bara av de vuxna, utan framför allt av barnen. Efter sammanbrottet försöker hon hitta barn till influencers, hon finkammar internet i jakt på vittnesmål. I brist på forskning om detta nya fenomen drar hon paralleller till barnstjärnor för att hitta möjliga konsekvenser av att exponeras för en miljonpublik som barn. Det ser minst sagt mörkt ut.
Vi andra ägnar oss att samma själadödande självframställning utan ett öre i sikte.
Ändå är det något annat jag fastnar för, något som mer antyds än diskuteras rakt ut i poddserien. Det är hur den där blicken, ska vi kalla den bloggblicken, contentblicken, redan finns hos Piazza när hon börjar sin reportageresa in i influerandets sällsamma värld. Hur hon redan innan värderat olika stunder för dess fotorelevans, hur hon sållat vilka bilder hon ska lägga upp, vilken typ av motiv som kan ge mest positiv feedback. Hur hon gått och längtat efter denna bekräftelse.
Vad själva influencer-projektet gör, snarare än att totalt omvandla hennes vardag, är att strukturera dessa fritt hållna känslor och impulser. Att där det innan rådde känslomässigt kaos applicera beräknande statistik, en strikt ram för hur, när, var, varför. Att inse att ett av hennes barn kanske är lite sötare, lite mer kommersiellt gångbart än det andra. Att nu ha ord, förklaringar, regler att utgå ifrån. En inhyrd fotograf. En klar målsättning.
Men allt det andra fanns ju redan där. En längtan att få visa upp sitt liv från en strikt kurerad synvinkel, att iscensätta sitt liv för andras blickar, för andras godkännande, för andras bekräftelse. Att längta efter likes, inte bara som en trevlig påhälsning från bekanta, utan som ett behov som kontinuerligt måste fyllas. Att hon med jämna mellanrum, när just den mätaren kändes låg, la upp bilder på sina barn eftersom hon visste att det funkade. Eftersom hon visste att det skulle få henne att må bättre.
I detta är Piazza inte unik, tvärtom berättar hon om det som de flesta med en mobiltelefon kopplad till Instagram sett sina liv och drömmar förvandlas till. Skillnaden är bara att hon nu försöker tjäna pengar på det. Vi andra ägnar oss att samma själadödande självframställning utan ett öre i sikte.
Valerie Kyeyune Backström är författare samt kritiker och kulturkrönikör på Expressens kultursida.