Valerie Kyeyune Backström

Det är ovärdigt att drömma om en ny näsa

Erik Galli gör ”Under kniven”.
Foto: Janne Danielsson / SVT
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

I SVT:s ”Under kniven” rannsakar Erik Galli sina och andras skäl till upprepade plastikoperationer. 

Valerie Kyeyune Backström uppskattar ärligheten och drabbas av en kollektiv mardröm. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. På natten när jag ska sova efter att ha maratonkollat alla avsnitt av SVT:s ”Under kniven” ser jag slangarna, blodet, våldet som saker förs in och ut ur de opererades kroppar, hur gasväv och bandage täcker nykrossade näsor. Vilket våld det är på fullt fungerande kroppar, det är nästan för övertydligt: hur det skärs, sprättas, klipps, stoppas in, sys. Hur skelett tas från ett revben för att bilda en fungerande nästipp. Hur alla vetenskapliga framsteg här bara blivit en pengamaskin som tjänar kapitalet och folks osäkerheter, får dem att begå våld på sig själva för en ny näsa som ändå kommer ruttna bort. Antingen i döden eller medan vi ännu är vid liv.

”Under kniven” blandar lös fakta från random länder (ingreppen ökar i USA! I Tyskland opererar sig så här många!) med ett givet gäng tyckare och experter, och intervjupersoner som själva genomgått ingrepp. Så långt är allt som vanligt. SVT:s dokumentärer för unga har sedan länge en beprövad form, ofta ängslig, där man försöker djupdyka i något aktuellt och viktig ämne men aldrig vågar närma sig något djupare än ytan, aldrig vågar ta verklig ställning.

Kanske är det poetic justice att det är i ett program om just yta denna form äntligen kommer till sin rätt och äntligen tar sig förbi det grunda, även om det motsägelsefulla kvartstår.

Han möter upp ett ex som berättar hur Gallis utseendefixering och självbild påverkade deras förhållande.

Erik Galli, journalisten som tidigare producerat en del av dessa program, ställer sig här framför kameran, tar med oss på en ”personlig resa” i hans egen syn på utseende och kirurgi. Det låter precis lika på förhand givet som ett sommarprat.

Men här det en historia som faktiskt växer, vecklar ut sig som blomblad, mest tack vare Gallis akuta generositet: i serien får vi följa hans resa från förnekelse till insikt. I avsnitt ett kommer han ut med sina ingrepp, men hävdar att han aldrig får kommentarer för dessa, och att det nog beror på att han gjort det så smakfullt, så neutralt att ingen kan se det. 

Efter ett vin- och ciggindränkt häng med vännerna framkommer något annat: han tvingas inse att alla vet det som han trodde var en hemlighet – och han konfronteras inte bara med andras bild av honom, utan också sin egen. Men det slutar inte där. Hans vänner fortsätter ifrågasätta honom, hans motiv. Han möter upp ett ex som berättar hur Gallis utseendefixering och självbild påverkade deras förhållande. Galli berättar om sin näsoperation som misslyckades, hur han nu har andningsproblem, är konstant täppt i näsan. I en av de mest smärtsamma scenerna berättar han att hans ex, när de varit nära varandra, känt en odör från Gallis näsa. Den stank som av skaldjur.

Allra mest tycker jag om hur Galli diskuterar med sig själv. Efter en tung vända av konfrontation slår han bakut, undrar varför han inte bara kan få ha sitt ”problem” i fred, varför han inte får göra som han vill. Bara för att sekunden senare rätta sig: man får ju verkligen göra som man vill, det är inte det som är problemet. Problemet är varför. 

Scenerna med en uppriktig Erik Galli är gripande.
Foto: SVT

Trots det uppriktigt kritiska och självutlämnande i berättelsen slutar ändå serien med att Galli tittar på sin nu nyopererade näsa i selfiespegeln och under poserandet nöjt förkunnar hur snygg den är, hur glad han är. Som att serien inte riktigt står ut med det mörker och den sårbarhet den först öppnat upp för, utan måste tillbaka till början, till det garderade, till det apolitiska. Jag kan inte släppa det, det är ett slut för förförande för att lägga bakom sig. 

Kanske är problemet egentligen större, och något mer djupgående som inte SVT Edit kan lastas för. Jag tänker på ”Nip/Tuck”, tv-serien jag själv liksom Galli såg med skräckblandad förtjusning när den kom. Men där jag såg avskräckande exempel och sedelärande historier såg Galli inspiration. Att prata om utseenden och komplex, oavsett vinkel, riskerar alltid att befästa deras vikt: att uppmuntra till ett skärskådande och ett förtingligande av kroppen, att uppmuntra till fixering.

Det är frågan om detta är ett värdigt liv, värdigt att ägna sitt livs räknade dagar på.

Det är inte bara en fråga om pengar, eller risken att deformeras. Det är inte bara att man kan dö, om operationen misslyckas. 

Det är frågan om detta är ett värdigt liv, värdigt att ägna sitt livs räknade dagar på: att försöka skapa vad samhället just nu anser vara perfektion (om några år kommer små rumpor vara inne igen, vad ska hända då med alla inplantat?) på en kropp som bara genom att andas och vakna ännu en dag drar en bort från det man vill uppnå? Om det är ett värdigt ideal, ett värdigt samhälle vi lever i, om 17-åringar ser fram emot sin myndighetsdag mest för att de då äntligen kan boka tid med en plastikkirurg? 

Jag förstår inte hur någon kan tycka det.



Valerie Kyeyune Backström är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lunch med Montelius: Martina säger förlåt

https://embed.radioplay.io?id=102197&country_iso=se

Kulturtanternas podd krisar som The Beatles. Dessutom: Christina Schollin som Lady Macbeth – en bra eller dålig idé?