Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Valerie Kyeyune Backström

De plågar ett barn – hela staden blir lycklig

Larissa Sansour, "In the future they ate from the finest porcelain", 2016. Foto: LARISSA SANSOUR / BONNIER KONSTHALL
Lawrence Lek, "Geomancer", 2017. Foto: LAWRENCE LEK / BONNIERS KONSTHALL
Valerie Kyeyune Backström. Foto: Olle Sporrong

Trots klimatkollaps, framtidsmörker och undergångsstämning kan lycka uppnås – om man plågar ett barn.

Valerie Kyeyune Backström ser konstnärer som utan ängslighet går loss på rymden och framtiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ibland ligger saker lite för rätt i tiden. ”Kosmologiska pilar” skulle kunna vara ett exempel. Med rymden som ingång försöker denna grupputställning med 15 konstnärer genom sci-fi, eller spekulativ fiktion som här är den föredragna termen, behandla de stora frågorna: om framtiden, om den till synes närstående undergången. I det tillhörande programmet kan man delta i en konstnärlig workshop om klimatförändringsanpassad kost.

Det skulle lätt kunna bli överspänt. Men den här utställningen undviker att fastna i det ängsliga – i stället är urvalet mångfacetterat, fyllt av experimentlusta, ett brett känslospektra som till och med lyckas vara: KUL!

Utgångspunkten hittas i författaren Ursula K. Le Guins syn på science fiction, att den säger mindre om framtiden och mer om sin samtid, som en slags spegel. Men vad visar då dessa speglar?

Vad skulle hända om kvinnorna utforskat rymden?

Kanske är det lättast att börja med vad som utelämnas. Migration och kapitalism återfinns endast som undertext. Desto mer upptagna är verken av historieskrivning. Vad skulle hända om kvinnorna utforskat rymden? Om vi ägnade vår natur och djurliv lika mycket uppmärksamhet som avlägsna planeter?

Eller som i den palestinska konstnärens Larissa Sansours videoverk ”In the future they ate from the finest porcelain” där skapandet av falska antikviteter används som kampstrategi; genom att erövra dåtiden skapas rätten till en framtid för en ockuperad nation.

Det kan också vara i form av Lawrence Leks underbara animerade ”Geomancer”, en ganska komplicerad historia om en satellit som tycks ha rymt från sin arbetsuppgift, skapat sig ett eget medvetande och försöker bli konstnär i ett samhälle där AI förbjudits syssla med detta. Det är fantasieggande, vackert, lite förvirrande och oemotståndligt, sprängfyllt av poetiska rader, en robots längtan; ”If I had a soul I would pray / I wanted to take a selfie but I had no face”.

Miljöfrågan finns där, men det är vid längtan jag fastnar.

Och det är också videoverken som briljerar, även om utställningen är välkommet varierad, med både skulpturer, foto, kollage och måleri. Miljöfrågan finns där, men det är vid längtan jag fastnar. Som i den amerikanska Brittany Nelsons bromoiler där Marssatelliten Oppurtunity (som hon själv benämner som en gay icon) får symbolisera ensamheten, och den specifika ensamheten i att vara homo på obygden.

Eller den sakrala installationen Civilas Solis II av Lee Bul, som minner om det dilemma Le Guin målar upp av staden Omela i novellen ”De som lämnar Omelas” – en stad av total lycka, vars lycka är beroende av plågandet av ett enda barn.

Spegelväggarna, de blinkande ljusen, allt det vackra påminner mig bara om orättvisan som tycks vara vår arts fundament. Men sällan har väl dessa tillkortakommanden utforskats så stimulerande och kittlande som i denna utställning. Bravo! 

KONST

Kosmologiska pilar – resor i den inre och yttre rymden

Bonniers konsthall, Stockholm

Till 10/11

Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida.