Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Valerie Kyeyune Backström

De högg ihjäl honom framför Mick Jagger

Meredith Hunter, i grön kostym, huggs till döds av Hells Angels under Rolling Stones konsert.Foto: SKÄRMDUMP / GIMME SHELTER
Valerie Kyeyune Backström.Foto: OLLE SPORRONG

Rolling Stones ville tjäna pengar på hippieeran och skapade en katastrof.

Valerie Kyeyune Backström dyker ner i våldets och girighetens Altamont.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Den 6 december 1969 höggs en ung svart man ihjäl under en konsert i norra Kalifornien, någon timme från San Francisco. Han hade ett namn men det namnet fick så sällan plats i berättelsen, berättelsen kom att handla om annat i stället: om djävulsdyrkan och motkulturens mörka sida, om dagen då sextiotalet dog, kanoniserad i låtar som ”American pie”. Men sextiotalet dog inte den dagen, en man dog, knappt en man, mer en pojke. Förevigt ung fastnade han i tiden. Han hette Meredith Hunter. Han var arton. 

Han var en av de 300 000 människor som samlats, vallfärdat från hela staten, de kom vandrande över kullarna som lämlar.

Det var finalen av The Rolling Stones USA-turné, deras försök att erövra ett land som förändrats under åren de varit borta. Woodstock hade firat triumfer samma sommar. Stones vill ha en del av hippiekakan. Stones hade dåligt med pengar. De hade lämnat en hustlande manager bakom sig, de hade skulder, de kom till Los Angeles och snackade ihop sig med The Grateful Dead. Kanske hade de ångest för att de missat Woodstock. De ville göra något liknande. I Joel Selvins ambitiösa bok ”Altamont” växer en detaljerad berättelse om girighet och ego fram. Eller som James Riley skriver i ”The bad trip”: för dem hade det alltid handlat om PR snarare än verkligt socialt engagemang.

För The Grateful Dead var det något annat, de visste hur man hade spontana gratisgig och involverade publiken i något större. De tipsade om att använda Hells Angels som säkerhetsvakter. Samma Hells Angels som utfört rasistiska attacker, som förenades med polisen i sitt hat mot svarta radikaler. Två dagar innan Altamont hade Chicagopolisen skjutit de Svarta pantrarna Mark Clay och Fred Hampton i sömnen.

Några av de 300 000 besökarna i Altamont.Foto: Ap

Tanken var att ha konserten i Golden gate park, men dåvarande borgmästaren var trött på hippies. Man hittade Sonoma raceway, välutrustad, säker. Man drog sig ur tre dagar före eftersom arrangören ville ha en del av filmrättigheterna. Stones ville göra en gratiskonsert men de ville inte spela gratis, och genom att Maysles-bröderna filmade det som skulle bli dokumentären ”Gimme shelter” hade man en framtida inkomst. 

Därav föll valet på en bortglömd racerbana i Altamont, mitt ute i ingenstans.  Med mindre än ett dygn på sig var ett underbemannat team på plats, de höll i gång på förstklassigt kokain. Det fanns tusen portabla toaletter, nästan ingen mat eller vatten, ingen infrastruktur. I slutändan blev scenen en dryg meter hög. Scenen var placerad i en sänka. Scenen hölls ihop av vanligt snöre. Under dagen skulle 300 000 kroppar oundvikligen tryckas mot denna sluttning.

Bröderna Maysles 17 filmteam var där. En del föll bort, en råkade få i sig spetsad juice och hög på syra kröp hon in under scenen, där skulle mängder av ögon skrämt lysa i mörkret medan våldet utspelade sig bredvid, skriken skar i deras snedtrippar. Men de flesta tog sig igenom arbetsdagen, däribland George Lucas, de filmade kaoset som utvecklade sig, när Hunter först flashar förbi han är en av få svarta i publikhavet. Tragedin närmar sig. Månen var i skorpionens hus. 

Det var under 'Under my thumb' Hunter blev huggen sex gånger i ryggen.

Hells Angels rullade in på en gul skolbuss som parkerades bakom scenen, en del kom körande i mc-kortege genom publikhavet. De fick betalt. 500 dollar i öl. Dåligt LSD flöt omkring, billigt vin, så många överdoser fyllde det underbemannade sjuktältet. Fem lokala poliser var på plats, i Bill Owens fotobok ”Altamont 1969” kan man se dem omringade. De skulle inte stoppa Hells Angels, men de skulle ta hand om Hunters övergivna kropp.

Hells Angels slog alla som kom för nära scenen, som rörde vid motorcyklarna de parkerat precis nedanför, alla som fotade. De slog med avsågade biljardköer. Blod rann på marken. Konserter avbröts. Marty Balin i Jefferson airplane fick också stryk. Oh bummer, sa Jerry Garcia iförd lila poncho och The Grateful Dead bestämde sig för att dra.

Här kunde kanske saker ändras. Här kunde Stones tidigarelägga sin spelning så att dagen kunde få ett slut. Men Stones föredrog det dramatiska, så de väntade till att solen sjönk innan de gick på scen.

Ryktet om djävulen byggde på ett missförstånd, ett missförstånd tidningen Rolling Stone råkade sprida: Att Hunter mördades då Jagger kanaliserade djävulen i ”Sympathy for the devil". Men det var under ”Under my thumb” Hunter blev huggen sex gånger i ryggen av Alan Passaro, och de andra Änglarna fortsatte sparka på honom när han låg ner, och de kastade soptunnor av metall på hans huvud. 

Mick Jagger tittar på när Hells Angels misshandlar en person i publik.Foto: Anonymous / Ap

I ”Gimme shelter” syns hur Hunters pistol avtecknar sig mot flickvännens virkade klänning. Snart hette det att han var där för att döda Jagger. Men enligt systern ska pistolen ha varit oladdad, han hade med sig den som säkerhet, och först efter att Hells Angels gav sig på honom och sedan jagade honom när han försökte fly ska han ha plockat fram den. 

I wasn’t going to shoot you” blir hans sista ord. I mytologiseringen finns så lite plats för honom kvar, mer än som en symbol. Ibland som en förövare.

Men han var en människa. I ”Just a shot away” försöker journalisten Saul Austerlitz ge hans liv konturer. Hunters familj hade lämnat Jim Crow-lagarnas Texas för att söka frihet och värdighet i Kalifornien. 

Hunters grav förblev omärkt fram tills för några år sedan.

Han växte upp med en schizofren mamma och storasystern Dixie som älskade honom mer än allt. När han dog hade hon precis blivit änka, hans död slog sönder henne, familjen. Han hade haft ett liv och drömmar och syskonbarn han älskade, han hade haft en hemsk uppväxt, han hade huggits ihjäl på en konsert med en gråtande flickvän som vanmäktigt ser honom dö iförd en mintgrön kostym. 

Ingen i Stones har någonsin hört av sig till familjen. De stack till England, möttes av en skattesmäll, och levde sedan som skatteflyktingar på Rivieran. Familjen fick till slut 10 000 dollar genom en skadeståndsansökan, det mesta tog advokaten. Efter två misslyckade mordförsök på Jagger betalade Stones 50 000 dollar till Hells Angels. 

Fyra barn föddes den där dagen i Altamont. Fyra människor dog, två av överkörning, en av drunkning, men bara en genom mord. Ingen skulle komma att dömas: Passaro frikändes, ingen rättvisa skulle tillfalla familjen. Hunters grav förblev omärkt fram tills för några år sedan, tack vare en insamling kunde man resa en sten. 

Familjen hade inte råd. Men varje kväll hedrar hans syskonbarn Taami en farbror hon aldrig tilläts känna, säger hans namn högt.

 

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

 

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Hellre Blondinbella än Kakan och Zara Larsson

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Toni Morrison uppfann frihet – verklig frihet

 

Är tiden ute för sossen som landsfader?

Varför går det så dåligt för Stefan Löfven? Torbjörn Nilsson och Jenny Lindahl analyserar Socialdemokraternas kris. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen med Karin Olsson som programledare.