Därför fördummas debatten om rasism på Konstfack

KULTURDEBATT. I vintras sjösattes Vita havet-debatten av Sara Kristoffersson, Konstfacksprofessor tillika DN-skribent, och länge stormade diskussionen kring Konstfack, rasism och det eventuella namnbytet på utställningsrummet Vita havet. Precis när ovädret tyckts ha bedarrat kommer så en rapport. Ut på sjön igen!

Men att läsa tankesmedjan Tidens rapport ”Stormen på det vita havet. En fallstudie i identitetspolitik”, skriven av Niklas Alexandersson, får mig snarare att tänka på sitcoms. Länge funderade jag på varför icke-vita alltid återkom som obekväm comic relief. Det fanns en enkel formel: den svarta eller bruna gästkaraktären läste in ett rasistiskt beteende, grundat på missförstånd, i huvudpersonen, och resterande avsnitt ägnades åt att på olika (komiska) sätt hantera detta.

Jag fattade länge inte varför, till jag förstod att det handlade om den simplaste, mest vulgärfreudianska tolkningen: det här är deras sätt att bearbeta sin neuros, sitt trauma. Ett illa dolt undermedvetet som måste ut.

Och har man så få interaktioner med icke-vita eller andra normavvikare, är de mötena skräckfyllda. I alla fall för den typ av medveten människa vars sanna patos är allt den investerat i sin egen självbild. Vi andra lite mer normala och integrerade människor har inte tid att få dåndimpen varje gång vi möter någon som inte är exakt som vi.

Finns det något mer triggande än kombinationen rasism och konstnärskluddar?

”Stormen på det vita havet” utgår från en liknande reaktion: författaren pluggade sociologi på Södertörn och i fb-gruppen tyckte plötsligt alla medstudenter att allt var rasistiskt. Ingen gavs ”the benefit of the doubt” heller. Alexandersson beskriver vad han upplevde som en rädsla för att uppfattas som rasistisk ”låg som ett moln” över alla ”bagatellartade diskussioner”. The horror! The horror!

Så ser det ut att ha tolkningsföreträde. Så omvandlas plötsligt frågor om liv och död, om världspolitik, om fucking sinnesfrid, till en fråga om fnurra på Facebook.

Nåja, det är ju konst vi ska prata om. Konstfacksdebaclet, som känns uppgjort på förhand, för finns det något mer triggande än kombinationen rasism och konstnärskluddar? 

Ändå hade jag faktiskt längtat efter en fördjupning, om någon som tog grepp om denna debatt, som trots alla varningsflagg faktiskt bär på något viktigt. Tji fick jag!

Grundproblemet hittas i själva tillvägagångssättet.

Inte bara Brown Islands argument underkänns, utan hela den postkoloniala kunskapsprodukten.

Alexandersson väljer att bortse från all diskussion som skett på skolan, som skett utanför tidningsdebatten, ja till och med all debatt som inte skett på DN. Vad vi får är alltså Kristofferssons partsinlaga, parad med några knapphänta repliker.

Om det hade varit Kristofferssons formuleringsförmåga som skulle undersökas, eller rentav hur pressen bedriver debatt, hade det väl varit ett rimligt underlag. Men i stället drar man på stora växlar: inte bara Brown Islands argument underkänns, utan hela den postkoloniala kunskapsprodukten. Den beskrivs dessutom som ett forskningsfält vars texter ”tenderar att vara svårlästa”.

Man undrar vem författaren utgår ifrån, Sara Ahmed eller Sara på Facebook? 

Det hör till formatet att det är svårt att vara djuplodande i en sån här kortrapport. Tyvärr matchar inte anspråken det. Om författaren hade makat sig några korridorer bort på Södertörn, till konstvetenskapen, eller för all del matematiken, hade han säkerligen stött på svårgenomtränglig litteratur där med. 

Skillnaden är väl att jag aldrig skulle få för mig att skriva en utvärdering av fysikens förtjänster, eller en rapport om en naturvetenskaplig debatt med källhänvisning till Nationencyklopedin och ”Physics, a very short introduction”. Men när det kommer till rasism går det tydligen finemang. 

Så förringas en viktig och svår fråga om rasismens alla nyanser på konstskolor, till vilka som skriver lättfattligast på DN.

Därför kan åtskilligt material produceras, debatter köra på, utan att man egentligen behöver gå till botten med någonting. Plötsligt jämställs att ifrågasätta institutionen där man är elev med att vilja förhindra en vit jul, två tre artiklar senare blir det påståendet en sanning. Pratkvarnarna fortsätter mala. Och denna rapport skriver sig bekvämt in i den ordningen.

Samtidigt berättar icke-vita studenter på landets olika konstskolor att de motarbetas, både i sina försök att organisera sig, och i att utveckla sina konstnärsskap. Att många bränns ut eller hoppar av. Att när de väl tagit sig igenom nålsögat som är att komma in på en sådan här prestigeutbildning, väntar nya hinder som deras vita eller kulturbarnskursare slipper.

Så fördummas en debatt. Så skapas ett verkligt samhällsproblem. Så förringas en viktig och svår fråga om rasismens alla nyanser på konstskolor, till vilka som skriver lättfattligast på DN. Man skulle kunna göra en sitcom på det här.

Valerie Kyeyune Backström är vik. redaktör på Expressens kultursida.

Göran Greider: ”Känner främlingskap inför kultursidorna

Göran Greider gästar Expressens mediepodd och diskuterar Skuggefejden, Wolodarskis coronahantering och Måneskins ”snortande”. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.