Valerie Kyeyune Backström

Banalt att avfärda det här som en PK-roman

Bernadine Evaristo.
Foto: Jennie Scott / Albert Bonniers Förlag
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

Bernadine Evaristo är aktuell på svenska med romanen ”Flicka, kvinna, annan”.

Valerie Kyeyune Backström läser en ringlande skildring av komplicerade människoöden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Visst ligger ”Flicka, kvinna, annan” rätt i tiden. En symfoni av röster, i stort sett alla är svarta, samlas i denna vindlande roman. De är gamla, de är unga, de är kvinnor, ickebinära, homo, hetero och så vidare. Fattiga och rika. Deras liv och ursprung sträcker sig över kontinenter och generationer.

”Flicka, kvinna, annan”.
Foto: Albert Bonniers Förlag

Men det är att vara extremt reduktioniskt, ja faktiskt primitiv. Ett bevis på att man inte fattar något: av att vara människa, av vilka andra som också är människor. Att avfärda detta som en politisk korrekt roman, skriven för människor som vill framstå som politiskt korrekta, är att visa sig ömklig. För egentligen gör ju Bernadine Evaristo det mest naturliga som finns. 

Romanen börjar på en teaterföreställning, urpremiären av uppsättningen ”Den sista amazonen i Dahomey”, som ska visas på kungliga National theatre i London. Dess upphovsperson, dramatikern Amma, blir således den första personen vi stiftar bekantskap med. En lesbisk kvinna, som med en tydlig hemvist i motkulturen och de subversivas utkanter, nu står inför sitt stora, breda erkännande.

Och sedan ringlar det. Vi möter döttrar och förälskelser, skollärare och städare, akademiker och bönder. Precis när man glömt bort grundförutsättningen, föreställningen, är vi där åter, men bara för att hämta en ny person att följa, att förföras av. Och så fortsätter det. En del karaktärer är med oss länge, andra bara ett kort tag. En del avskyr man, en del irriterar, en del älskar man: för det mesta både och, för det mesta alltihop. Evaristo är nämligen en mästare på att teckna komplicerade levnadsöden snabbt, att skapa personer som framträder som just det, personer, i all sin ofullständighet.

I myllret kompliceras frågor om klass, om ras, om tillhörighet, om privilegier, om förtryck.

Hon utnyttjar också formen till fullo, genom att låta de olika människorna återkomma i varandras berättelse, och bygger så lager på lager, komplicerar dem ytterligare, osäkrar sanningsanspråken. Vem är god? Vem är ond? Och vem är mest som folk är mest?

I myllret kompliceras frågor om klass, om ras, om tillhörighet, om privilegier, om förtryck. Om kamp.

Och sedan är det språket. En enda punkt hittar vi, och det är detta skrivsätt som skapar en speciell rytm, ett tempo som är oemotståndligt, snabbt och forsande, med sina egna pauser, sina egna intermissioner. Det är ett språk och ett skrivsätt som framträder musikaliskt, i ordets sanna bemärkelse, det är skrivet med en egen rytm, de olika delarna sammanfogar sig till en till en veritabel orkester.

Översättningen av Niclas Nilsson ska också ha sig ett erkännande, som lyckas så bra det är mänskligt möjligt att fånga denna sammelsurium av röster och dialekter: londonslang och karibisk patois, alla särpräglade individers egna fraseringar. En del små missar får man ta, men på det stora hela är det faktiskt en utomordentlig insats.


ROMAN

BERNADINE EVARISTO

Flicka, kvinna, annan

Albert Bonniers, 439 s.


Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressens kultursida.