Både Alex Schulman och publiken skämmer ut sig

RECENSION. Om Sartre sa att helvetet är andra människor, har den amerikanska författaren, estradören och unikumet Fran Lebowitz byggt en karriär av att underfundigt beskriva varje nivå av det inferno som utgörs av just dessa. Människor. Usch!

Senaste, och enda gången, Lebowitz besökt Sverige var för att eskortera sin bästa vän Toni Morrison till ett Nobelpris. Nästan 30 år senare, och med en Netflix-succé i bagaget, återvänder hon för att göra ett av sina bejublande publika framträdanden enligt det koncept hon serverat sedan 70-talet: en stund intervju, en stund publikfrågor.  Cirkus i Stockholm är fullsatt, stämningen hög. Kanske för hög. Eller snarare full.

För efter denna kväll i huvudstaden lär det dröja minst 30 år till innan hon någonsin får för sig att återvända. Hon är i dag 71. Våra chanser ser minst sagt bleka ut. Tack, Sverige!

Problemet är förstås inte Fran, åh nej, Fran Lebowitz är precis så förtjusande, kvick, rolig och spirituell som man någonsin kunnat hoppas. Ingenting berör, skakar henne, på varje fråga har hon ett svar lika avspänt som lysande.

Problemet är att detta event görs inför människor. Med människor. 

Varför valet av moderator föll på Alex Schulman är för mig obegripligt, men det är även hur någon kan tro på trickle down economics, så jag är inte förvånad. Klart är att det inte är en direkt avundsvärd position han befinner sig i, att moderera Lebowitz är endast till för den som efter år i intervjuandets tjänst är redo för sitt eldprov, eller för någon för korkad för att känna skam. Schulman är ingetdera.

Men som åhörare vågar man aldrig riktigt slappna av. Och tur är det, för värre ska det bli.

Och den initiala nervositeten släpper aldrig, utan han krystar sig igenom samtalet med intetsägande frågor, frågor Lebowitz besvarat tusen gånger, men förstås gör med samma intensitet som om det vore första gången hon ställdes inför tanken. Hon är ju väluppfostrad. Men som åhörare vågar man aldrig riktigt slappna av. Och tur är det, för värre ska det bli.

Trots Schulmans inledande plädering till publiken att bara ställa smarta frågor, och att alla har haft minst 45 minuter att formulera dessa, slutar förstås mänsklighetens förmåga att underprestera aldrig att förvåna.

Den andra frågan som ställs till Lebowitz är nämligen: ”Finns det något sådant som en 'New York jew'? Om ja, vad är då det?”. Att höra Schulman aningslöst upprepa denna fråga till Lebowitz hör till en av mitt livs sämsta stunder, och då har jag ändå överlevt högstadiet.

Svaret Lebowitz ger är förstås glasklart: ”De finns, om du är en antisemit. NÄSTA FRÅGA!”. Så fortsätter det. Folk vill ha tips om sina barn (tips: ingen bryr sig!). Folk vill berätta om sig själva. Folk vill att Lebowitz ska fråga publiken något. Det är pinsamt, och okunnigt, för alla som läst eller hört Lebowitz hör att de flesta bryter mot alla hennes få men glasklara regler. Som grädde på moset är det den internationella kvinnodagen, så vad passar bättre än två brunstiga mäns individuella vredesutbrott?

En ställer sig upp och gastar för att Lebowitz inte följer turordning när det kommer till frågeställarna, som om vi befann oss i kön till Försäkringskassan och inte på en show. En stund senare ställer sig en annan man upp och gormar att Alex Schulman borde lära sig engelska, komplett med svordomar och fradgande mun. När Lebowitz sa ”There’s nothing better for a city than a dense population of angry homosexuals” var homosexuell, inte bara arg, med av en anledning, nota bene.

Lebowitz håller sig lugn, sardonisk och fortsätter leverera oneliners, till en fruktansvärd skara åhörare, den ena värre än den andra. Lika förbryllande som det är att försöka förstå ”Vad har Fran gjort för att förtjäna detta” är det omvända: ”Vad har vi gjort för att förtjäna Fran?”. 

I båda fallen är svaret detsamma: Absolut ingenting.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och krönikör på Expressens kultursida.

FOTNOT: Texten har uppdaterats.  

Se något mer:

Lägg ut: ”Putin inifrån”

PODCAST. Rysslandskorren Anna-Lena Laurén om vad som händer och kan hända i Ryssland. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar Ulf Lundells SVT-kritik. Christian Holmén berättar om en historisk bevakning för de utsända i Ukraina