Årets Bergmanvecka inleds – med ett sprut

PARFYMRECENSION. Så inleds Bergmanveckan, med ett sprut. Parfym alltså. I linje med årets tema ”Remaking Bergman”, där Bergman blir både manga och speldosor, är det logiskt att hans filmskatt lika gärna kan bli doft. Tada, nu finns så ”Persona”, upptappad på flaska.

Att lansera en parfym i samband med ett event låter spontant som ett jippo. Som en typisk idé framtagen av några överbetalda reklamare. Vilket det i detta fall också är.

Till och med parfymmärket LenaBlum, så indie att de knappt har en hemsida, infogar sig följsamt i PR-utskickets slicka storytelling: grundaren Benthe Forrer är själv filmregissör som omskolat sig till parfymör med bas på Gotland, där både filmen ”Persona” och parfymen ”Persona” hämtar sin näring.

Ändå är konceptet att berätta genom doft vare sig nytt eller löjligt. Låt vara att doftbiograferna som lanserades i olika omgångar från 50-talet och framåt, aldrig blev någon megahit, idén i sig har lika stor potential som subversiva möjligheter. 1981 släpptes John Waters Odorama-drama ”Polyester”, där publiken fick ett gnuggiskort, med lukter som skunk, pizza och lim att skrapa vid anvisade tider i filmen.

”Persona”, parfymen alltså, följer en ganska linjär berättelse. Mossa, halm och aromatiska örter bildar denna gröna historia i stramt utförande, som snarare än att lättas upp tyngs ner av en animalisk honung. Med animalisk menar jag att den luktar kiss. Det behöver inte vara något fel, tvärtom är jag övertygad om att alla riktigt underbara dofter behöver ett stänk av stank i sig för att bli njutbara. Här antar det i stället lätt kväljande egenskaper. Jag ser det som ett plus, för visst finns det något kväljande i sommarhuset i ”Persona”, filmen alltså, i den tryckande sommarstiltjen?

Men om filmen handlar om de två duellerande viljorna hos Bibi Andersson och Liv Ullman, införlivas inga sådana förhoppningar hos ”Persona”, parfymen. I stället för att ta till vara på parfymens fantastiska förmåga att berätta en historia genom att förändras, doftmässigt alltså, att låta toppnot övergå till hjärtnot och sedan bas, är detta en förvånansvärt stillastående historia. En riktigt bra parfym är ofta som en symfoni, där noter sammanfogas, där kemin möjliggör olika dofter att dofta vid olika tidpunkter. ”Persona”, parfymen, tar tyvärr inte tillvara på denna möjlighet. Snarare än att utvecklas tonar den helt enkelt bara ut. 

Desto roligare är i sådana fall parfymmärket La Folie à Plusieurs linje där de fokuserar på utvalda scener ur filmhistorien. Parfymen ”The Lobster”, framtagen av supernäsan Mark Buxton, fångar en skogsscen i Giorgos Lanthimos ångestkomedi med samma namn, där singlar sänds ut till skogen för att skjutas. Doften av regntung dunge, blöt jord, myrra, mossa och hästfibbla bildar en historia i absolut samstämmighet med filmen, där de animaliska noterna bara förhöjer scenen den avbildar: Stresspåslagets utsöndringar. Men också, i samstämmighet med romantiken: En skir liljekonvalj, en ljuspunkt av sinnlighet eller lust, en glimma sol i dystopin. 

Så kan en doft fungera, lika mycket ett komplement till ursprungskällan som ett konstverk i egen rätt. 

Valerie Kyeyune Backström är vik. redaktör på Expressens kultursida.

Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.