Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Våldets fresker

SVART På VITT. Utdrag ur dödsregistret på Spiegelgrundkliniken där mer än 789 barn och ungdomar dog mellan åren 1940 och 1945.

I sin nya roman fortsätter Steve Sem-Sandberg sin utforskning av det klaustrofobiska våldets mekanismer under 1900-talet.

Hanna Nordenhök läser en författare som söker den skälvande punkt där både offer och förövare blir mänskliga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

STEVE SEM-SANDBERG

De utvalda

Albert Bonniers, 551 s.

Det finns böcker i vars världar man vill stanna kvar för alltid och det finns andra så plågsamma att man är beredd att göra vad som helst för att undkomma läsningen, men likväl sugs in i som av en tvingande nödvändighet. Steve Sem-Sandbergs romaner tillhör både den tidigare och senare kategorin. Det är så det brukar vara med stor litteratur.

Men den klaustrofobiska andlöshet hans romaner framkallar beror också på att formen så ofta imiterar innehållet. Med sina närmast arkitektoniskt monterade textmassor är de böcker som på ena eller andra sättet till sist börjar likna de slutna rum de själva tar sin utgångspunkt i: gettot, koncentrationslägret, den terrordömdas fängelsecell, förortsbarnens miljonprogram.

Eller, som här, i den nya romanen, uppfostringsanstalten Spiegelgrund, en av de platser där man under krigsåren verkställde nazisternas eutanasiprogram. Här hängde Führerns porträtt i varje korridor medan sovsalarna fylldes med vanskötta och torterade barn.

Kanske skriver Sem-Sandbergs märkvärdiga fresker över ett våldsamt europeiskt 1900-tal därigenom fram ett slags inhägnadens poetik, där den sociala disciplineringen av kroppar och rum i de totalitära samhällsbyggenas tjänst, och i vår absoluta närhistoria, igen kan fås att framträda med gastkramande tydlighet.

Det kanske vackraste med dessa böcker, som var och en utgör en helt säregen värld, är hur de alla gör bruk av ett slags anti-totalitär skrivart, liksom för att bjuda motstånd mot det våld de skildrar - delvis på grund av den kalejdoskopiska montagetekniken som omintetgör varje enhetligt och absolut sanningsanspråk på historien. Men också därför att de alltid tycks söka den skälvande punkt i varje människa där hon går att förstå både som offer och förövare.

 

I Augustprisvinnande "De fattiga i Łódź" (2009) förkroppsligades den ambivalensen förstås i gettoledaren Chaim Rumkowskis gestalt, å ena sidan nazistisk marionett och å den andra självpåtagen räddare av de sina. Visst finns det moraliska risker med en sådan estetik, men utan den vore Steve Sem-Sandberg inte Steve Sem-Sandberg, och hans romankonst inte så intressant och nödvändig som den är.

I "De utvalda", på många sätt en tvillingbok till Łódź-romanen, iscensätts spelet om det mänskliga genom två - enligt författarens efterord fiktiva - nyckelpersoner, porträtt likväl inspirerade av verkliga händelser och historiedokument. Dessa två intar till synes helt motsatta poler i det nazistyrda Wien under krigsåren, då barnkliniken Spiegelgrund hyste barn som av olika skäl bedömts som "rasmässigt degenererade" - barn med allt från gomspalt till epilepsi. Anna Katschenka, som är en av de ansvariga sköterskorna i klinikens och därmed också i den nazistiska disciplineringsmaskinens tjänst, och Adrian Ziegler, ett intaget barn från fattiga förhållanden och med en far som uppfattas ha "zigenarblod i ådrorna".

 

De två spegelvända perspektiven gestaltar inte minst dåtidens österrikiska klassamhälle och det historiska Wien som Sem-Sandberg är så väl förtrogen med. Adrian växer upp i arbetarkvarteren i Simmering under omständigheter präglade av armod och misshandel, medan Annas familj tillhör en mer eller mindre utbildad medelklass. De erfar därmed händelserna på Spiegelgrund helt olika - Adrian, naturligtvis, in på bara skinnet. Anna däremot, som så många av de vanliga medborgare som möjliggjorde nazismens brott, har å sin sida råd att inte förvandlas till någon lidelsefull ideolog.

 

Steve Sem-Sandberg.Foto: Foto: Caroline AnderssonI stället utgör hon på många sätt ett mönsterexempel på vad Hanna Arendt kallade "den banala ondskan" - själv betecknar Anna sig som någon som "aldrig befattat sig med politik", hon är en verkställare av en lag som någon annan alltid stiftat. När hon vid krigsslutet vandrar genom det besegrade Wien och ser resterna av det som en gång var de judiska kvarteren i Leopoldstadt, erinrar hon sig en värld hon själv gjort sig delaktig i att utplåna.

Men trots att Adrian och Katschenka fungerar som de två röda trådar som håller samman romanhandlingen är "De utvalda" lika mycket som "De fattiga i Łódź" berättelsen om ett socialt kringskuret kollektiv, genom Sem-Sandbergs isande prosa här bitvis outhärdligt blottade i sin utsatthet. Som den dvärgväxta Sophie och hennes sorgliga, ensamma död under kliniksköterskornas överinsyn. Eller den litauisk-judiske pojken Nauseda som gnisslande sjunger sin jämmersång i sovsalen om nätterna, ända tills den en dag inte hörs mer.

 

I "De utvalda" för Spiegelgrundbarnen fram sin historia i kör. Därigenom blir också deras offer så mycket påtagligare som historisk katastrof. Sem-Sandberg skildrar dem med samma essäistiska stil och det lika perspektivrika som perspektivlösa, det vill säga icke positionsbestämda, berättande han gjort till sitt signum. Den som berättar förblir osynlig, dolt betraktande och med full tillgång till varje ny utsiktspunkt över sceneriet.

Man kan ibland undra över det litterära greppet. En dold berättare kan ju också ställa sig underligt fri från ansvar i förhållande till sitt material. Men kanske gäller i stället det omvända för "De utvalda"; att avsaknaden av synlig berättarposition blir det enda etiskt godtagbara sättet att berätta Spiegelgrunds inferno. Det vill säga utan att göra våld på de människors värdighet som offrades där, genom att själv stå åt sidan.