Publicistklubben bjöd, via Stina Lundberg Dabrowski, för en tid sedan in mig till en diskussion om näthat. Eftersom jag själv utsatts för hat och hot i rätt groteska mängder, tyckte Publicistklubben det vore intressant om jag kunde sitta med i publiken och lyssna, och sedan ge min syn på saken i slutet av samtalet. I panelen satt bland andra Mats Dagerlind från den antifeministiska, rasistiska sajten Avpixlat.
I sin text om vikten av att lyssna på antifeminister och rasister (Expressen 5/4) tar Stina Lundberg Dabrowski upp just Publicistklubbens näthatsdiskussion, så jag utgår från att hon tycker den blev lyckad.
Det tycker inte jag.
Tvärtom ser jag den som ett rätt bra exempel på hur det går när man "tar debatten". Det goda samtalet utgår från att alla är tydliga med vad de tycker och kan argumentera för sin sak, vilket är raka motsatsen till antifeministerna och rasisternas taktik. Mats Dagerlind var inget undantag. Han menar sig blott vara krönikör och tar inget ansvar alls för det Avpixlat skriver, nej, den som driver sajten önskar vara anonym av rädsla för repressalier.
"Jag står inte för något!" förkunnade Mats Dagerlind nyligen i Aftonbladet. Det är som det brukar med antifeministerna och rasisterna. De trippar omkring och gör underliga utfall mot fantasiskuggor, förnekar sina åsikter vid konfrontation. Någon vettig diskussion är omöjlig att få till. Och varför skulle man ens försöka? Yttrandefrihet handlar om människors rätt att uttrycka också de mest befängda åsikter. Att alla har rätt att yttra sin åsikt betyder dock inte att alla åsikter i sig har en giltig grund och förtjänar att bli föremål för diskussion.
Det finns ingen demokratisk skyldighet att "ta debatten" med varje dåre som har en internetuppkoppling.
Lisa Magnusson
Lisa Magnusson är journalist och bloggare.