Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vägen till gemenskap leder Jesus till döden

ENSAM INTE STARK. Jesus föds av en kvinna, omger sig med sina vänner och i Getsemane bönfaller han dem att inte lämna honom, skriver Johan Halldorf. På bilden spelar James Caviezel Jesus i Mel Gibsons film "Passion of the Christ". Foto: - - / VIASAT
Johan Norberg. Foto: Pressfoto / CATO INSTITUTE

Påskens berättelse om frihet genom gemenskap kan kännas provocerande för en modern läsare.

Joel Halldorf om ett budskap som går stick i stäv med liberalismens ideal om oberoende.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är lätt att glömma, men påsken är faktiskt – bortom virrvarret av mat och godis – en religiös högtid. Men även de som snappat upp det behöver ibland påminnas om att Jesus faktiskt inte firade den första påsken. Högtiden instiftades långt innan, i Egypten, och markerar det israelitiska folkets befrielse från slaveriet.

Historien om Israels uttåg ur Egypten är en märklig, mäktig berättelse om en kamp mellan två makter: den egyptiske farao, dyrkad som en gud, och det israelitiska folkets Gud. Nilens vatten förvandlas till blod, gräshoppor fyller landet, och till sist, efter att döden hemsökt landet i en sista, fruktansvärd plåga, ger förtryckaren vika. Farao släpper israeliterna, och de tågar triumferande ut ur Egypten.

Judarnas uttåg ur Egypten

Men till vad? Hur ser den frihet ut som israeliterna vunnit?

Två saker händer efter att de sprängt bojorna: de firar gudstjänst, och de tar emot lagen vid berget Sinai. Det är nästan provocerande för en modern läsare: all denna kamp, bara för att underkasta sig en ny herre och en ny lag? Men i denna påskberättelse handlar frihet inte om oberoende, utan om möjligheten till ett liv präglat av sanning och rättvisa. Gudstjänsten och lagen visar vägen till ett sådant liv.

Här finns en skillnad mot vår tids främsta frihetsideologi, liberalismen, som mest av allt kommit att handla om frihet från något. Denna typ av liberalism kan, som jag tidigare beskrivit, besegra farao – men den globala erfarenheten, i synnerhet efter Berlinmurens fall, är att den har svårt att bygga goda samhällen när förtryckaren väl avsatts.

Johan Norberg. Foto: Pressfoto / CATO INSTITUTE

Johan Norberg försvarar emellertid liberalismens förståelse av frihet som frihet från snarare än till något. Politiken ska inte diktera ideal som vi alla ska rätta oss efter, utan var och en får fylla i sina egna: "Liberalismen är ’tom’ av samma skäl som en målarduk ska vara det – för att vi fyller den med våra egna visioner”, som han skriver.

Jag har inga problem med att förstå, och i viss mån sympatisera med, denna politiska vision. Den rörelse jag tillhör, svensk frikyrklighet, kämpade under 1800-talet för liberalism och demokrati. Det handlade då om frihet från kyrkotvånget, och frihet till att själva få fira gudstjänst. Jag ryggar, som de flesta, inför tanken på att staten ska definiera det sanna och det goda för oss – ja, i ett pluralistiskt samhälle är det närmast en omöjlighet.

 

LÄS MER: En muslimsk tolkning av kristendomens berättelser

Liberalismen har blivit en kultur

Men problemet är att liberalismen i dag inte bara är ett politiskt ramverk, utan att den blivit en kultur. Det vi fyller våra målardukar med är därför liberala versioner av det goda livet. Mest av allt drömmer vi om oberoende. Vi använder ord som individualism och autonomi, men vad det handlar om är att vi vill befrias från andra människor.

Favoritberättelsen i väst är den om uppbrottet ur den kvävande småstaden, där alla känner alla, och flytten till den anonyma storstaden. Och när vi tröttnar på staden drömmer vi om en stuga i skogen, en privat strand eller den vida västern – ändlösa vidder, och framför allt: inga andra människor.

Inte heller den välfärdsstat som Daniel Suhonen hyllar är opåverkad av detta ideal. Vi talar gärna om folkhemmet i termer av solidaritet, men på ett djupare plan handlade detta projekt, som Lars Trägårdh och Henrik Berggren visat, om oberoende. Staten ska ta hand om oss, så att vi slipper vara beroende av andra människor. Arbetarna befrias från beroendet av arbetsgivarna, hustrurna från sina män (och vice versa), barnen från föräldrarna – och tvärtom när föräldrarna har åldrats.

Jesus var inte ensam och stark

I en liberal kultur betraktas andra människor främst som hinder för mitt eget självförverkligande. Detta synsätt är besläktat både med kapitalismens syn på människor som konkurrenter, och darwinismens beskrivning av tillvaron som ett allas krig mot alla. Den ryske författaren Dostojevskij såg detta när han iakttog den västerländska modernitetens segertåg på 1800-talet: "Individualismens princip är en princip som handlar om isolering, om självbevarelse, om personlig vinning, om att själv få bestämma, om jaget – och om att sätta detta jag mot naturen, och mot resten av mänskligheten."

Att vi gjort oberoende till ett kulturellt ideal är ingen liten sak, sett ur ett teologiskt perspektiv. Det var strävan efter oberoende som fick människan att vända Gud ryggen och själv försöka bli gud, genom att äta av frukten i Edens lustgård. Påsken handlar om hur Gud försöker rätta till det som då gick fel, genom att visa människan vägen till gemenskap. Grundackordet i skapelsen är fred och inte krig. Gemenskap är vårt naturliga tillstånd – men samtidigt något vi behöver fostras till av goda förebilder, gemenskaper och lagar.

Det är därför befrielsen ur Egypten följs av att israeliterna tar emot lagen, som en vägvisare till det goda livet. Och genom Jesus visar Gud själv hur denna väg ser ut. Den sanna människan är inte, lär han, oberoende, ensam och stark – utan beroende av andra. Jesus föds av en kvinna, omger sig ständigt med sina vänner, och när han plågas av dödsångest i Getsemane bönfaller han dem att inte lämna honom ensam. Till sist ger han sitt liv för dem, för som han säger: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner."

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Vi är inte redo om Trump spårar ur totalt

 

Kristi kropp symbol för gemenskap

Vägen till gemenskap leder Jesus till Golgata och döden på ett kors. Gemenskapen har ett pris. Detta är ingen nyhet för dem som gjort uppoffringar för flyktingar, tagit hand om sjuka föräldrar, eller bara försökt uppfostra barn. Gemenskap handlar ibland om offer. Men som Jesus sa: "Den som mister sitt liv ska finna det."

Kärleken är vägen till frihet. Och påsken visar att detta är en frihet så stark att inte ens döden kan stå emot den. På påskdagen, efter tre dagars kamp, måste den till slut ge vika – farao besegras än en gång. Visst finns mörkret kvar i världen, vi ser det varenda dag, men människan inbjuds till att leva som om allt förvandlats. I den måltid som Jesus instiftade finns credot för detta nya liv, ett liv i gemenskap:

"Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd."

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och medarbetare på Expressens kultursida. Han har, tillsammans med Patrik Hagman, nyligen skrivit boken "Inte allena" om Martin Luther.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!