Våga vägra Wagner

Gunilla Brodrej påminner om Wagners antisemitiska idéer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Wåga wara Walkyria" lyder uppmaningen i Berwaldhallens och Sveriges radios kampanj för att lansera två Wagnerkonserter i början av september. På bilden en uppdaterad prinsessan Leia, med håret i gethornsuppsättning och dubbel pärlcollier runt halsen. Det är en ny sorts valkyria, inte en som ska släpa upp fallna krigare till Valhall. En extrovert fashionista som finner feministiskt mod i valkyrieritten, för en bredare publik känd som filmmusik till bombsekvensen i början av Apocalypse now. Vet verkligen Berwaldhallen, eller snarare reklambyrån, vad de själva menar?

Låt mig bara, innan vi alla skjuter ut oss som amerikanska bombplan i Wagners värld (den innevarande säsongen är full av tillfällen), påminna om försvårande omständighet: Richard Wagners tidskriftsartikel från 1850, Judendomen i musiken, nyss utkommen för första gången på svenska i översättning av Ingemar Schmidt-Lagerholm på Nya Doxa. Wagners antisemitism svart på vitt.


I somras kom Göteborgstidningen Faktum ut med ett nummer där Malena Ernman prydde framsidan i skepnad av en kitschig valkyria. Men hon har ingen egen relation till den rollen. Kanske har Ernman delvis sin naturliga röstbegränsning (hennes fack är barock) att tacka för sin skepsis till operadominanten Wagner: "Han stod ju och dirigerade verk av judar med handskar på sig för att inte smutsa ner sig. Jag vet inte hur mycket jag kan säga, i Sverige finns det en extrem tradition av att gilla Wagner och man ska älska Wagner".

Med världens bästa Brünnhilde Birgit Nilsson som nationalikon (snart på 500-lappen) är det inte konstigt att Sverige är ett land av hängivna wagnerianer. Och nu har ju så många regissörer med Staffan Valdemar Holm och Wilhelm Carlsson i sällskap befriat Nibelungenringen från de judiska nidbilderna (Mime och Alberich) och tagit fasta på den mänskliga berättelsen, vardagsrummet, Ibsen i dramat.



Malena Ernman utklädd till nordisk valkyria. Andy Prhats omslagsbild till tidningen Faktum.

Men man kan inte glömma bort idéerna. Man kan inte friskriva Wagner från skuld. Hitler livnärde sig på Wagner. Födan passade. "Judendomen i musiken" är vidrig läsning när man vet vad som skulle komma, var den landade. Wagner beskriver judens natur som vore hen en främmande art, oförmögen att känna och tänka som "oss". Wagner menar att det låter onaturligt och förvridet om en jude, musikerkollegor, återger ett konstverk, och beskriver judens inneboende livsoduglighet så att det känns som ett genetiskt handikapp. Han betraktar juden som man betraktar en motbjudande ansamling av kräk och skriver sin text som om det redan råder en konsensus beträffande judens underlägsenhet.

I stycke efter stycke försöker han visa hur Meyer-beers och Mendelssohns (Wagners judiska tonsättarkonkurrenter) konst är falsk och hur den verkar degenererande för en hel epok. De är egentligen bara parasiter på Mozarts och Beethovens döda kroppar. Men det här är inte bara en svavelosande hämndtext på två tonsättarkollegor. Det är en skrift som ifrågasätter ett helt folk. Om judar skriver dikt på tyska är det bara "imitation". Om en jude återger ett konstverk blir det "onaturligt och förvridet". Dessutom beskriver Wagner hur "vi" blir sårade av att höra en jude tala på grund av "all brist på mänskligt uttryck".

Wagner avslutar sin salva med att påminna om att den enda förlösning från den förbannelse som vilar över judarna, är densamma som tillkom Ahasverus, den evigt vandrande irrande juden, det vill säga undergången.


Visst måste man skilja på verk och person. Operorna är i dag flyttade långt utanför sin ursprungliga kontext. Icke desto mindre. Ingemar Schmidt-Lagerholm påminner i en av sina intressanta kommentarer om Wagners så kallade humor: När en teater i Wien brann ner med dödsoffer passade han på att skämta om att alla judar borde brinna inne under en specifik föreställning av en judisk pjäsförfattare.

Jag har trots detta själv åkt många sköna varv i Wagners universum. Man kan lösa biljett överallt. När det gäller svenska stora musikinstitutioner är det dags att börja våga vägra Wagner. Han står bland annat i vägen för samtiden och – inte minst – den mer finstilta barocken.