Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jonas Gardell: Vad väger en kissblöja?

Ett träd, vart och ett för sig, tillsammans en skog. Tallskog. Gustav Klimt 1901 (beskuren)

Privatiseringar handlar inte om att förbättra vård och service, utan om ideologi. Jonas Gardell påminner om att omsorg inte får vara en fråga om att sko sig på andra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ännu ett år efter mors död får jag hem reklam i brevlådan från företag som vill vårda min dementa mamma.
De erbjuder henne storstilat "taktil beröring".
Det betyder att de lovar att klappa henne på kinden.
Företaget  som vill klappa min mamma på kinden har naturligtvis ingen personlig  relation till vår familj. Adress och personuppgifter är hämtade från  något register i behov av uppdatering.
Så är min mamma, också ett år efter sin död, ännu en enhet för ett privat företag att tjäna av våra skattepengar på.
Det värde hon har är som presumtiv konsument av tjänster.
Liksom vi alla.

I  en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter (11/11) beskrivs hur  vårdföretaget Carema för att spara pengar låter personalen väga  kissblöjorna på de äldre, och bara om de är tillräckligt tunga får de  bytas.
Som son till en dement mamma som i många år vårdades på hem vänder det sig i magen när jag läser artikeln, och jag minns min fina, tokiga, dementa mamma, som inte bara gav mig livet utan också modet att leva det.
En kvinna som var yrkesverksam ett helt liv, som födde fyra barn, som hela sitt vuxna liv bidrog till samhällets välstånd.
Varför verkar en människas värdighet alltid väga mindre än ett vinstintresse?
I  ännu en DN-artikel om vanvården i äldreboendet (14/11) berättas om  demenshemmet Vintertullen som drivs av det privata företaget Attendo.  (Åh, det cyniska i att alla omsorgsföretag på nyspråksvis har namn som  skall antyda att de bryr sig och ger uppmärksamhet är för övrigt bara  ännu en detalj att äcklas över.)
En anhörig hittar sin dementa,  förlamade mamma avklädd på en madrass med avföring över hela kroppen och  personalen har gått därifrån och stängt dörren bakom henne.

Jag  reagerar särskilt starkt eftersom just Vintertullen var det hem där min  mamma först erbjöds plats, men som vi tackade nej till emedan vi stod i  kö på ett annat hem, Ersta, där vi visste att mamma skulle trivas.
Men  att kunna tacka nej till en erbjuden plats är ingen självklarhet, hur  mycket valfrihet våra politiker än påstår att vi har. Vår mamma var i  skriande behov av omvårdnad redan då, och det krävde både tid,  förtvivlan, personligt engagemang, kunskap och pengar för att avstå och  vårda mamma själva i ytterligare ett par år tills mamma äntligen fick  plats på det hem där vi ville ha henne.
Vilken valfrihet har de gamla och dementa som saknar anhöriga med sådana möjligheter?
Det hade kunnat varit min mamma som låg där naken, insmetad i sin egen avföring.
En dag kanske det är din.

Medan  vi upprörs över Caremas och Attendos omänsklighet kan vi minnas att det  var just det här som svenska folket faktiskt röstade för: sänkta  skatter och privatiseringar.
Skammen är naturligtvis Caremas och Attendos.
Men skammen är också vår.
För hur mycket väger en kissblöja?
Väger den mer än en slopad förmögenhetsskatt? Mer än en sänkt restaurangmoms?
Vad är den här girigheten, den här bristen på empati ett tecken på?
Sveriges  stadskärnor blev aldrig sönderbombade under andra världskriget, våra  politiker valde att riva dem själva i en iver som i efterhand framstår  som ofattbar.
Och här står vi med fula och omänskliga centrum i Sveriges alla städer, och vi sörjer.
För det som en gång rivits kan bara mödosamt byggas upp igen och oftast inte alls.
Något liknande är det som nu sker med vårt samhällsbygge.
De  senaste åren har politikerna med Moderaterna i spetsen med stor iver  och brådska slagit sönder det kollektiva som vi gemensamt ägde och drev:  våra skolor, sjukhus, järnvägar, apotek och så vidare och i stället  gjort oss till isolerade individer som en och en, var för sig, skall  välja elbolag, vårdcentral, skola, pensionssparande och äldreboende -  valfriheten är dessutom skenbar, det krävs som sagt både engagemang,  kunnande, kontakter och ekonomi för att på allvar kunna göra några  egentliga val.

Privatiseringar handlar inte i första hand om att förbättra vård och service. Privatiseringar handlar om ideologi.
Jag  tror emellertid att det finns en gräns för hur mycket vi faktiskt kan  privatisera innan överenskommelsen "samhället, det är vi alla" upphör  att gälla.
Och när det sker återstår endast girigheten. Att se efter sitt eget bo, att roffa åt sig vad man kan.
Då  uppstår den chefskultur som arrogant kan försvara sina  övernattningslägenheter på 300 kvadrat med argumentet "människor behöver  faktiskt bo" och privata vårdföretag som väger kissblöjor och låter  dementa ligga i sin egen avföring samtidigt som cheferna plockar ut  bonusar åt sig själva och för över våra skattepengar till skatteparadis.
Vad  gav oss privatiseringarna? Dyr el, tågkaos, skattepengar till  skatteparadis och äldrevård som väger kissblöjor medan vd:n får bonus.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förminskar kritiken genom att hävda att de olika skandalerna är enskilda fall.
Naturligtvis är det så att varje träd är ett enskilt träd, men tillsammans bildar de faktiskt en skog.
Omsorg kan inte vara att sko sig på andra. Det ena utesluter det andra.
Jag tror också att människan måste få vara människa, inte en enhet som skall födas, vårdas, utbildas och ge avkastning.
Och som ännu ett år efter sin död ses som presumtiv konsument som för pengar erbjuds någon som klappar henne på kinden.



FOTNOT. Det har efter att artikeln publicerats framkommit att vägning av blöjor är en vanligt förekommande metod för utprovning av inkontinensskydd för äldre.