Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vad som måste sägas

På väg till Israel? I Kiel byggs en ubåt som enligt Günter Grass "har som specialitet/att effektivt styra atommissiler/totalförstörande, mot ett fientligt land". Foto: Philipp Guelland

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

    Varför tiger jag, har tigit för länge

om detta som tydligen spelats igenom

som krigsscenario, där vi som överlever

I bästa fall är fotnoter.

 

Jag menar en självtagen rätt att slå till först

som skulle kunna förinta en skrävlares

hårt kuvade och till påbjudet jubel styrda

iranska folk, därför att det antas

att man någonstans i landet bygger

en atombomb.

 

Men varför har jag ålagt mig att inte

nämna det andra landet, det som länge

hemligt har samlat på sig kärnstridsspetsar

men sluppit all kontroll från världssamfundet:

insyn förvägras.

 

Om detta faktum tigs det vitt och brett

Och själv har jag stämt in i tigarkören.

Det tynger ner mig som en skamlig lögn

och känns som tvång med hot om straff

för den som bryter ledet.

Man blir lätt dömd för antisemitism.

 

Med rätta ställs mitt land till svars

för egna urbota brott, exempellösa.

Det händer än, gång efter annan.

Nu ska, på rent affärsmässiga grunder

fast under täckmantel av skadestånd,

ännu en tysk ubåt till Israel.

Den båten har som specialitet

att effektivt styra atommissiler,

totalförstörande, mot ett fientligt land

som möjligtvis har en atombomb.

Man tillmäter sin misstanke beviskraft.

Det är mitt skäl till att nu äntligen

högt säga det som måste sägas.

 

Men varför har jag tigit hitintills?

Jag tänkte: inte får väl jag,

som är behäftad med en outplånlig,

medfödd historisk skuld, här ta till orda

och konfrontera staten Israel, som jag

även framgent vill vara sant lojal mot.

 

Varför skriver jag först nu,

åldrad, med mitt sista bläck:

Kärnvapenmakten Israel utsätter

en bräcklig världsfred för stor fara?

Nu måste det helt enkelt sägas,

för i morgon kan det bli för sent.

Just vi tyskar får inte bli medskyldiga

till ett brott som än kan förhindras.

Av våra vanliga svepskäl

duger inget som ursäkt.

 

Och medges måste: jag slutar tiga

då jag är led på västvärldens

ständiga hyckleri; jag hoppas dessutom

att många med mig bryter sin tystnad

och uppmanar dem som har utlöst faran

att avstå från våld. Må de också kräva

en fri, permanent kontroll av såväl

Israels kärnvapeninnehav

som Irans atomanläggningar,

insistera på att bådas regeringar

ger världssamfundet full insyn

genom inspektioner över nationsgränserna.

 

Endast så kan alla, israeler som palestinier

och alla andra nära fiender

i en av dårskap ockuperad region

myllrande av människor, finna räddning.

Och det gäller också för oss.

 

Günter Grass

kulturen@expressen.se

 

Översättning Lars W Freij

© Grass 2012 Publicerat med tillåtelse av Leonhardt & Høier Literary Agency, Köpenhamn

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!