Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad ska feminismen med liberalismen till?

Lena Andersson, författare, medverkar i den nya antologin ”Feminism”.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det tycks allt svårare att hävda att liberalismen är framtiden. 

Rebecca Selberg granskar en antologi om det liberala feministiska projektet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vad ska liberalismen med feminismen till? Feminismen tar sin utgångspunkt i en social relation, i en grupps levda erfarenheter, rättigheter och behov - medan liberalismen utgår från individen. Kring denna spänning kretsar bidragen i antologin ”Feminism”, redigerad av Isobel Hadley-Kamptz

Bäst redogör Agnes Arpi för det liberalfeministiska problemet: i svensk sjukvård är det patienten som står i centrum, en grundprincip i den nyliberala styrningsmekanism som kallas New Public Management, men ändå är det kvinnor som felbehandlas, underbehandlas och viftas bort. Arpi konstaterar att det som behövs är inte bara god medicinsk vetenskap, utan också kunskap om hur såväl forskning som praktik faktiskt kan bygga på och föra vidare djupt rotade föreställningar om kvinnors underlägsenhet. Individcentrerad vård kräver alltså förståelse för de historiskt formade maktrelationer vi alla är en del av. 

Hur ska vi förhålla oss till det gemensamma, till staten och politiken?

Och det är här, mellan individens möjligheter och förmågor och behovet av att erkänna gruppers kollektiva erfarenheter och anspråk som liberalfeminismen står och stampar: hur ska vi förhålla oss till det gemensamma, till staten och politiken? Frågan har gjorts akut av klimatkrisen och coronapandemin, men bortsett från Arpis bidrag tycks antologin långt borta från det många nu upplever och berörs av. 

Liberalismen befinner sig i kris – den politiska konflikt som i dag utkristalliseras handlar om hur samhället åter kan bäddas in och skyddas från marknadens härjningar – men liberalfeminismen är ett idealistiskt projekt, och föreställer sig att samhället förändras genom de tankar som tänks och skrifter som skrivs. Inte så konstigt då, att den genomgående förklaringen i boken till patriarkal maktutövning är ”normer”, och att de erfarenheter som nämns nästan uteslutande hämtas från de som har skrivande som yrke och utlopp. 

Mary Wollenstonecraft.
Linda Skugge, skribent i antologin ”Feminism”Foto: MICHAELA HASANOVIC
Agnes Arpi, skribent i antologin ”Feminism”.Foto: Elika Henriksson

Här seminariebehandlas varenda liberal tänkare från 1400-talet och framåt, men inte ett bröduppror, ingen Triangle waiste shirt factory i New York där 146 arbetare (de flesta kvinnor) dog 1911, eller dess moderna motsvarighet i Rana Plaza, Dhaka, där 1134 arbetare (de flesta kvinnor) dog 2013. Båda var katalysatorer för en bred organisering för kvinnors och arbetares rättigheter. Sådana historiska bågar, från liv och jobb i botten av samhället, är frånvarande i boken. 

Så kan Louise Persson gå igenom 600 år av liberalt idégods och följdriktigt landa i att konflikten står mellan konservativ moralism och frihetlig individualism; några andra strider finns inte, och har inte funnits. Det är – fortfarande – i Wollstonecraft och Wolfe, Mill och Hayek som svaren står. Med en mera korrekt analys av ontologin hoppas så Jesper Ahlin Marcetas övertyga dagens hardcore-liberaler om att staten kan spela en roll i att stärka individen i det samhälle hon trots allt lever i. Vem utom Lena Andersson håller inte med, när förskingringen av beredskapslagren visade sig så korkat? 

Vems erfarenheter som benämns blir på så sätt avgörande för det politiska projektet.

Flera av bokens bidrag vill övertyga läsaren om att det går att förena liberalismens individualism med feminism, genom att kombinera frihet som ontologi med erfarenheter av att faktiskt leva i samhället. Argumentet behövs för att rädda liberalfeminismen från den irrelevans som flera av författarna varnar för. Vems erfarenheter som benämns blir på så sätt avgörande för det politiska projektet. 

I boken är det de intellektuellas erfarenheter som räknas, eller åtminstone de som talar för en stor publik. Och helt klart kan ett sådant fokus sätta fingret på tendenser i tiden. Amanda Broberg fångar skickligt hur ”instagramfeminismen” blivit ett varumärke, som riskerar att avhända feminismen sin kritik av maktrelationer och stärka idén om den kvinnliga särarten. Brobergs text ringar in den yta Linda Skugge skriver om i antologins sista kapitel, det slitsamma livet som idealt liberalfeministiskt subjekt: som tänker, skriver, tjänar sina egna pengar och på så sätt är fri, men till bristningsgränsen utmattad och aldrig riktigt erkänd. Det är skarpt, men vart ska udden riktas?

Det tycks alltså allt svårare att hävda att liberalismen är framtiden, när den orsakat eller i vart fall misslyckats med att hantera de hot som nu står framför oss. Dessa hot prövar oss alla, men ställer samtidigt grupper mot varandra, och avslöjar strukturellt skapade sårbarheter. Kvinnor är värst drabbade av klimatförändringar – fast inte alltid, och det är av detta skäl som feminister i dag ofta talar om genusrelationer i stället för om kvinnor. 

Bernie Sanders, amerikansk politiker för Demokraterna.Foto: SUSAN WALSH / AP TT NYHETSBYRÅN

Inte för att klampa in i kontroversen kring tolkningen av Yahya Hassans liv och dikter, men det är ju sant att vissa män är extremt utsatta. I USA, som antologins texter återkommer till, är det tre grupper som förvägras rätt till och skydd för den egna kroppen: kvinnor, svarta män och migranter. En av de rörelser som utgjort mötespunkt för organisering mot detta är socialdemokraten Bernie Sanders presidentvalskampanj. Där uppmuntrades väljare att inte bara utgå från den egna erfarenheten, utan från solidariteten: är du beredd att kämpa för någon du inte känner? ”Inte jag, vi”, var Sanders devis. 

Antologin har inget att säga om detta, inget svar på frågan: vad ska feminismen med liberalismen till? Närmast svaret kommer nog redaktören, när hon i förordet konstaterar att det finns en vidsträckt arena i samhället som inte lyder under vare sig individualismens eller den fria marknadens logiker – nämligen den mänskliga omsorgen. Ingen annan närmar sig de möjligheter som denna förståelse öppnar upp för, kanske för att den leder till insikten att liberalfeminismen inte har så mycket att komma med, egentligen.        

 

SAKPROSA

ISOBEL HADLEY-KAMPTZ (red.)

Feminism. En antologi

Timbro förlag, 228 s. 

 

Rebecca Selberg är doktor i sociologi och lektor i genusvetenskap vid Lunds universitet.