Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad hände egentligen med Ernst Brunner?

Ernst Brunner.Foto: Joel Nilsson

Ernst Brunner, en gång Sveriges mest hyllade författare, medverkar inte på årets bokmässa.

Jens Liljestrand har kommit till ändhållplatsen på hans ljuvligt bittra självbiografi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag var för liten för att se filmen på bio, men enligt uppgift reste sig kvinnor i alla åldrar upp och bara skrek rakt ut i salongen. Året var 1987 och Mel Gibson fick sitt stora genombrott som den halvgalna, helsexiga Vietnamveteran och polisen Riggs i filmen ”Dödligt vapen”. I scenen som etablerade honom som ledande Hollywoodhunk reser han sig yrvaken ur sängen, lufsar ut i köket och visar kameran – sin perfekt muskulösa, nakna stjärt.

När jag läser den sista volymen i Ernst Brunners stora memoarsvit ”Där går han” kommer jag osökt att tänka på Mel Gibson. Virtuosen, vildhjärnan, den gränslöse auteuren som gjorde såväl rösten i Disneys "Pocahontas" som titelrollen i ”Hamlet”, episka mastodontfilmer och en splatterfilm om Jesus lidande och död.

Bortsett från de uppenbara skillnaderna (som Gibsons under senare år omtalade våldsamhet, rasism och missbruk) ser jag samma dramatiska båge i berättelsen om ett konstnärskap som går från unisona hyllningar till att gradvis bli irrelevant, otidsenligt. För 25 år sedan hyllades han som en av landets främsta författare. Nu, nyss utkommen med sin självbiografi i tre band, närvarar han inte ens vid bokmässan i Göteborg.

Vad hände med 1990-talsikonen?

 

När boken inleds 1990 står Brunner på höjden av sin karriär. Diktsamlingen ”Sorgen per capita” är på väg ut i handeln, ”Kocksgatan” är under arbete – det berömda omslaget, med dess glänsande kvinnobak i tangatrosor, gjorde ett outplånligt intryck på mitt 16-åriga jag. Böckerna säljer i massupplagor, toppar kritikerlistor, den mustaschprydde författaren låter sig intervjuas i alla tidningar, syns jämt i tv, hans ansikte är så känt att det till och med används i bildkorsorden (fem bokstäver vågrätt: M-A-C-H-O).

Långa stycken i denna sorgligt obearbetade livstext ägnas åt att bara rabbla upp framgångar, upplagesiffror och prestigefyllda priser, åt att citera recensioner och med oroväckande detaljrikedom beskriva inbjudningskorten till diverse flotta tillställningar, inklusive menyerna och den egna klädseln (!). Brunner vältrar sig i folkets kärlek, tvingas upprepade gånger tacka nej till samlagsförslag från vackra unga kvinnor, han kommenterar OS i Barcelona, tränar boxning med Theodor Kallifatides, tuppfäktas med Orhan Pamuk (”en larvig turk från Turkiet”) – ja, när han inte blir expert på Bellman, Karl XII och Rembrandt förstås.

Här finns förvisso också svidande innerliga skildringar från familjelivet (inklusive en sjaskig äktenskapskris) och de åldrande föräldrarna, här samsas glimrande resedagböcker från Grekland, Italien, Kilimanjaro och Bali med arkeologiska utgrävningar i Egypten och djupdykningar i Södermalms katakomber.

"När jag läser den sista volymen i Ernst Brunners stora memoarsvit ”Där går han” kommer jag osökt att tänka på Mel Gibson." Foto: Foto: 20th Cent. Fox/Tv4

 

Men den stora berättelsen är ändå författarens väg från prins till paria, från gunstling till gubbslem. Brunners egen uppfattning är tydlig: han hamnade i feminismens kikarsikte och blev ett högvilt för den kvinnomaffia som förskansat sig på framför allt DN:s kulturredaktion – en konspiration där Ebba Witt-Brattström, Maria Schottenius, Åsa Beckman, Inger Elam och många andra konstruerade bilden av en våldsbenägen, misogyn idiot.

Därefter gjorde nya chefer entré på Bonniers och inledde den Brunnerska tragedins andra akt, där de bryskt tvingade honom att gå från Pilotpenna till usb-minne, slutade bry sig om litterär kvalitet (det vill säga, Ernst Brunners författarskap) och i stället gjorde sig beroende av deckare och kokböcker i ett avhumaniserat PR-maskineri.

Men en förklaring som aldrig tycks ha föresvävat Ernst Brunner är att han helt enkelt blev ... omodern. Några passager i ”Där går han” har en jordnära frejdighet som påminner om Kerstin Thorvalls eller Ulf Lundells 1970-tal, som när Ernst och hans fru har samlag till rytmen av en fiskares nattliga arbete:

”Hon slumrade ännu och ville skrika direkt när jag stötte in den men jag höll för munnen på henne, och för att inte märkas från vår plats där vi låg i det fria på terrassen föll vi in i samma plaskande rytm som fiskaren använde när han bankade inälvssäckarna möra.”

"Hans prime suspects borde inte vara feministerna, utan Andres Lokko."Foto: Emil Nordin


Rader som de ovan citerade är det egentliga skälet till att Brunner är "ute" (eller "passé", som han själv skulle uttrycka det). Att utan ett uns självironi beskriva sin sexrytm som ”plaskande” är lika otänkbart i dagens svenska litteratur som att skriva ”lem”, sköte”, låta det "sjunga till i ljumsken" eller skildra en klitoris ”stor som en räka” (samtliga formuleringar är förresten tagna från Brunners senaste roman, ”Hornsgatan”). Hans prime suspects borde inte vara feministerna, utan Per Hagman, Andres Lokko, Henrik Dorsin och alla andra som tycks ha gjort det till sin livsuppgift att punktera uppblåsta ballonger från Södermalm med otidsenlig ansiktsbehåring och "mustig" framtoning. Den ironiska generationen knäckte Brunner.

Memoarsviten ”Där går han” slutar i ett vemodigt mollackord. Författaren lämnar litteraturen, går i självvald, indignerad exil med vaga drömmar om att sätta upp sitt eget tryckeri hemma på Mariaberget, ”en cylinderpress driven med ångkraft om så behövdes”, hellre än låta sina texter streamas och nyttjas ”som hybridmaterial för spektakelkulturen”.

SAKPROSA

ERNST BRUNNER
Där går han 3
Albert Bonniers, 523 s.

 

I en av bokens sista passager besöker han ett antikvariat för att köpa ett exemplar av sin egen ”Edit”, något som får ägaren – som inte känner igen honom! – att utbrista i en lång litania om "Ernst Brunners" ökända snålhet och girighet. Det för in Brunner på ett intressant resonemang om vägen från människa till kliché:

”Jag hade levt i den världen så länge tydligen, bland bokens naturfolk, att jag blivit en del av de rituella språkbruken, kulttexten, en som levde lösgjort från det allmännas ram och börjat vandra kring i myten.”

Och kanske är det till slut här han hamnar med denna småsinta, bittra och stundom rätt ljuvliga bok: som en schablonbild av en estetik och ett mansideal som blev lämnat kvar på perrongen. En rebell och martyr i den politiska korrekthetens tidevarv, senmodernismens stoiskt lidande Braveheart.

Lars von Trier, en av de få som lyckats överleva in på 2010-talet, har ett favorituttryck som får stå som monument över Ernst Brunner och alla hans bröder:

Røvmytologisk.