Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad hade Josef Frank tyckt om våra hem?

Josef Franks mönster och möbler på Svenskt Tenn.
Formgivaren Josef Frank.
Foto: / WIKICOMMONS

Josef Frank inredde det borgerliga hemmet med sina storblommiga tyger.

Therese Bohman funderar över svenskarnas paradoxala kärlek till en designer som avskydde likformighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

JOSEF FRANK
Mönster – möbler - måleri
Millesgården, Stockholm
Till 2/10

Om Ingvar Kamprad möblerade folkhemmet och Stig Lindberg dekorerade det, så gjorde Josef Frank båda delarna med den borgerliga bostaden. Idag är det snudd på omöjligt att öppna en svensk inredningstidning utan att se en soffkudde med tyg honom. Hans färgstarka, storblommiga mönster har fått ett oerhört genomslag i ett land där det vita och smakfullt behärskade annars är norm i inredningen.

När Millesgården visar Josef Frank är det framför allt hans mönster man fokuserar på. Utställningssalen är fylld av stora tygvepor i kronologisk ordning, med skyltar där man kan läsa om mönstrets tillkomst och (ofta personliga) historia. William Morris är en återkommande referens i de många slingrande växttrycken som har något paradisiskt över sig, med sina ogenerade fikonlöv och frukter.

Frank var 50 år gammal när han kom till Sverige och anställdes på Svenskt Tenn – det var 1934 och antisemitismen blev för påtaglig i hemlandet Österrike. Innan dess hade han haft en god karriär som arkitekt i Wien, han var professor i byggnadskonstruktion och grundare av inredningsfirman Haus und Garten. I sin förebild Adolf Loos anda (vars idéer om ornament som brott han med tiden kom att utgöra motsatsen till) hade han ritat modernistiska hus i Wien. Både kommunala bostäder till arbetarklassen, och – vilket han själv föredrog – små hus med egen täppa, efter influenser från den engelska trädgårdsstaden.

Vände sig mot modernismen

Det storskaliga, rationella och maskinliknande i modernismen vände han sig bort ifrån. Josef Frank ogillade allt som signalerade likformighet. 1942, när nazismen närmade sig även Sverige, bröt Frank upp på nytt. Under några oerhört produktiva år bodde han på Manhattan (där bland annat tygmönstret med samma namn kom till).

På äldre dagar lade Josef Frank mönsterkonstruktionen på hyllan och började måla akvarell. Den hittills oexploaterade epoken av hans liv utgör utställningens andra del, och är tillkommen i samarbete med författarna till en ny bok om Franks måleri, De okända akvarellerna. Den är stor och vacker och kommer att se fantastisk ut på ett tjugotusenkronors soffbord i almrot.

Symbol för likriktning

Långt ifrån allt av Franks måleri är särskilt bra, och några scener ur grekisk mytologi är ganska hiskeliga. De akvareller där han ligger närmast det som är hans signum det blommiga, trivsamma, paradisiska är bäst. Gatuscener från småstäder i Sydeuropa, lavendelfält i Provence. Det är en livsnjutare som målar – en livsnjutare som två gånger varit flykting.

Ändå, eller just därför, är det fantastiskt trevligt alltsammans: akvarellerna, tygerna, den stora mjuka soffan man kan sjunka ner i. Det är också tveklöst som en enda stor, mycket välfungerande reklamutställning för Svensk Tenn. Jag får omedelbart lust att åka dit och köpa soffkuddar.

Och jag funderar på vad Josef Frank hade tänkt egentligen, om han öppnat en inredningstidning eller surfat in på Hemnet i dag, och sett sina kuddar utgöra den enda färgklicken i en annars vit och minimalistisk miljö i tusentals svenska hem: Mannen som vände sig så starkt mot det likriktade blev paradoxalt nog en symbol för det.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.