Under den gångna Almedalsveckan har några av våra mest namnkunniga politiker tävlat om att hylla Sverige och det som kallas ”svenska värderingar”.
Det hela har inte så lite påmint om Hasse å Tages klassiska sketch ”Folkspillran” i "Gula hund", där ett antal romer ska lära sig om det svenska och i ett förhör på frågan ”Huru äro skåningarna?” anger det rätta svaret: ”Skåningarna äro feta, dryga och sävliga!” Och lite senare när Birgitta Andersson på frågan: ”Huru äro då negrerna?” svarar: ”Negern är en jovialisk typ och berättar gärna vitsar!” och Hasse Alfredson ilsket replikerar: ”Nej, det är göteborgarna!"
Så huru äro då svenskarne?
Sammanfattningsvis verkar det vara att svenskar arbetar, är rättskaffens, jämställda och toleranta mot HBTQ-personer.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra exempelvis menade att arbeta och göra rätt för sig är "svenska värderingar". Då kan jag inte låta bli att undra: menar hon då att till exempel norrmän, finnar eller tyskar är lata fuskare?
Och OM en tysk eller finne till nöds skulle jobba, har denne då anammat dessa ”svenska” värderingar? Det vore ju fantastiskt i så fall!
Det här med arbetsmoralen och det idoga strävandet brukar ju annars anses vara typiskt lutherskt, och i mina skolböcker var Martin Luther just tysk, men vad vet jag, kanske menar Kinberg Batra att Luther egentligen var svensk?
Delar förresten världens ledare Kinberg Batras syn att arbeta och göra rätt för sig är just SVENSKA värderingar? Har Obama varit på studiebesök?
Är Swedish values rentav ett begrepp världen över? Lite som Swedish massage och Swedish meatballs. Bara undrar.
Nu svarar någon säkert: ”dummer, Anna Kinberg Batra och de andra menar inte att de svenska värderingarna är exklusivt svenska”. Nähä, svarar jag då, men då är de ju rätt och slätt ”värderingar”. Inget annat.
Och om man med svenska värderingar snarare avser vår relativa jämställdhet och vår relativa tolerans mot HBTQ-personer måste man väl ändå invända att denna jämställdhet och tolerans ingalunda springer ur någon sorts "nationell egenskap” utan tvärtom är resultatet av en lång och tålmodig politisk kamp, oftast i motvind, utförda av kvinnor och HBTQ-personer, och det parti som just Anna Kinberg Batra företräder har varit rätt bra på att motarbeta sådana jämställdhets- och rättighetsreformer 1900-talet igenom.
Moderaterna vände exempelvis i HBTQ-frågan så sent som på 1990-talet i och med Reinfeldts och Kinberg Batras generation moderatpolitiker som glädjande nog intog en liberal i stället för konservativ hållning i dessa ämnen. Inte heller sossarna har för övrigt någon anledning att slå sig för bröstet i de här frågorna.
Det blir ett problem när man menar att värderingar som jämställdhet och tolerans är specifikt svenska, att de på något sätt ingår i en svensk tradition eller kulturskatt.
Dels för att det inte är sant, dels för att det inte finns några fri- och rättigheter som vunnits utan politisk kamp och personligt mod, och det finns inte heller några fri- och rättigheter som vi kommer att få behålla om vi tar dem för givna och inte är beredda att kämpa för dem.
Jag slår gärna vakt om dessa värderingar, jag förstår bara inte när och på vilket mystiskt vis de blev specifikt svenska.
En förväntning som ska ställas på nyanlända, liksom alla som bor i landet, är naturligtvis att man respekterar och följer svensk lag.
Att informera om regler, lagar och lära ut landets språk är givet, men det trodde jag man borde göra i varje land någon flyttar till, oavsett vilket det är.
Jag noterar också en aning förbluffad att samtliga de egenskaper som tillskrivs oss svenskar av politikerna är rejäla och positiva. Man skulle ju också kunna säga att det typiskt svenska är att vara blyg, fåordig, supa rätt ihärdigt emellanåt och inte tro att man är nån. Jag har emellertid inte hört någon av politikerna nämna just det.
Men jag antar att det är som Monica Zetterlund sjunger om svenskarna i ”romer”-sketchens avslutning: