Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vackert, vackert om styckmord och kvinnohat

Sara Stridsberg. Foto: IRMELIE KREKIN / ALBERT BONNIERS
"Kärlekens Antarktis".
Annina Rabe. Foto: OLLE SPORRONG

I Sara Stridsbergs nya roman förs talan av en styckmördad och skändad kvinna. 

Annina Rabe läser en störande vacker bok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Undergången är aldrig vackrare än hos Sara Stridsberg. I ”Kärlekens Antarktis” hamnar vi redan från början i ett riktigt otäckt och äckligt mord; långt och utdraget. Det är kroppsvätskor och kött, gyttja och dy. När kvinnan, för offret är en kvinna, väl är död kommer förövaren att stycka hennes kropp. Hennes huvud kastas i ett avfallshål. 

Men trots dessa gruvliga detaljer finns det en mörkt suggestiv skönhet i hela scenen: ”Nu var det bara det sjunkande undervattensljuset och de stora träden och jätteregndropparna som föll från grenarna som tårar från groteskt stora varelser och det var bara vi, han och jag, och känslan av att vara ensamma kvar i världen var så stark att ingen verklighet hade kunnat ändra den…”. 

Jaget är Kristina, en prostituerad heroinmissbrukare vars liv varit en brant utförsbacke från starten. Hon är romanens allvetande berättare, från ett dödsrike där hon ser allt som sker men är oförmögen att ingripa. 

Solanas och Lolita

Genom hela sitt författarskap har Stridsberg återkommit till de mest utsatta och trasiga existenserna. Det skall också sägas att hon har haft några av de mest ikoniska berättelserna – verkliga eller fiktiva – som grund för flera av sina verk: den kultförklarade psykiskt sjuka Valerie Solanas, eller Nabokovs kontroversiella Lolitafigur. När hon nu ger ut sin första roman på fyra år är det ännu ett av vår tids mest symbolmättade kvinnoöden som gör sig påmint: Catrine da Costa, styckmordsoffret i ett av de mest uppmärksammade svenska brotten i modern tid.

”Kärlekens Antarktis” är en ”litterär fantasi” - detta begrepp som är så vanligt i svensk prosa just nu – och, skriver Stridsberg i ett kort efterord: ”Romanens eventuella likheter med verkligheten har inte att göra med någonting annat än den realitet av våld ur vilken den är sprungen”. 

Det är ändå svårt att inte tänka på Catrine da Costa vid läsningen, även om Stridsberg delvis har vävt en annan familjebild kring sin romanfigur. Och det ligger nära till hands att tro att symboliken kring da Costas död varit en viktig faktor i romanens tillkomst. Det handlar alldeles uppenbart om att ge en röst åt det offer som skändligen avhumaniserats medan världen i åratal har tvistat om vilken eller vilka män som är skyldiga till hennes död. 

I ”Kärlekens Antarktis” berörs bara efterspelet i förbifarten. Berättelsen är helt och hållet Kristinas, en kvinna vars undergång tycks predestinerad från barndomen. Hon berättar från ett dödsrike där hon kan se allt som sker, men inte ingripa. 

 

LÄS MER – Victor Malm: Sara Stridsbergs dramatik är strålande 

Kärlek och heroin

Det är ett förfärligt tragiskt liv som rullas upp. Ett trasigt barndomshem, en lillebror som drunknar. En tidig längtan till en plats utanför det normala som leder in i narkotikamissbruk. Heroinets himmelska rus som får henne att förlora all självbevarelsedrift. Det hårda livet på gatan. En stor kärlek, också den dömd att gå under. Den starka bindningen till mamman. Och den största och mest smärtsamma kärleken av dem alla: barnen som hon tvingas lämna ifrån sig. 

 

Hon skriver den kanske tätaste och vackraste prosan i Sverige just nu.

 

Berättelsen är uppbyggd i återblickar som går i allt snävare cirklar kring slutpunkten; den utdragna dödsscenen i det fuktiga skogspartiet. Det mest outhärdligt sorgliga med Kristina är hur motståndslöst hon accepterar sin undergång. Hur hon tycker att hon förtjänar det som händer henne. Mordet framstår till sist närmast som en överenskommelse: mellan en kvinna som inte ”längre är rädd om sitt liv” och en man som av någon anledning måste få plåga, döda och lemlästa en kvinna. 

Jag är kluven, på samma sätt som jag tidigare varit till Stridsbergs författarskap. Hon skriver den kanske tätaste och vackraste prosan i Sverige just nu, och hennes starka solidaritet med Kristina är djupt sympatisk. Men det finns också något förföriskt i texten som tangerar romantisering. 

Och samtidigt: om inte litteraturen ska lyfta och spegla också det vackra i ett trasigt liv som Kristinas, vem ska då göra det? Som ett svar på det Kristina själv säger: ”…mitt liv är inte längre en juridisk fråga, preskriptionstiden har gått ut för länge sedan. Vad är jag då för fråga? Ingen fråga alls antagligen. Jag dog, det var bara det”. 

Nej, det var inte ”bara det”.

 

 

LÄS MER – Annina Rabe: Ett äktenskap rymmer inte två genier

 

 

ROMAN

Sara Stridsberg

Kärlekens Antarktis

Albert Bonniers, 314 s.

 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!