Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vackert men anonymt liv i "Indianlekar"

Felicia Stenroth. Foto: Angelica Zander

Annina Rabe läser en roman om ett vilset tonårsliv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

FELICIA STENROTH

Indianlekar

Norstedts, 165 s.

Någon kunde skriva en essä om tidsbegreppet i en specifik typ av samtida svenska prosaberättelser. Jag tänker på romaner och noveller som handlar om unga människor, inte sällan bosatta i mindre städer eller på landet. Känslan av att ingenting egentligen finns mer än tid. Inget förflutet, ingen framtid, bara ett ofrånkomligt nu.

I Felicia Stenroths "Indianlekar" heter de Ebba och Edith och befinner sig i de sena tonåren. Ebba bor med sin pappa men tillbringar mesta tiden hos sin pojkvän Jonatan. Hennes kusin Edith kommer dit över sommarlovet. När Jonatan reser till Norge för ett jobb låter han Ebba och Edith bo i lägenheten mot att de vaktar hans hund.

Flickorna inrättar ett slags laglöst land i den allt sunkigare lägenheten. Laglöst, men kanske ännu mera håglöst. Edith har ett självskadebeteende som hon går allt djupare in i. Stenroth beskriver Ebba och Edith sakligt och redovisande. Allt ligger under ytan. Hunden blir den som får redovisa känslorna.

Det är välskrivet, men också lite anonymt. Denna distanserade stil är så vanlig i yngre prosa just nu, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns något lite oförlöst över den.

 

Den yttre världen, det omgivande samhället manifesterar sig i korta, absurda inbrott: det är Ediths sociala stödperson som dyker upp och beskrivs med isande detaljrikedom. Det är en undersökning från Statistiska centralbyrån som de deltar i med hopp om att vinna pengar. Till slut barrikaderar sig flickorna bokstavligen från omvärlden.

Allt, även Ediths blödande sår, beskrivs med samma axelryckning. Men det finns en underliggande sorg och vrede i den här romanen, främst över en absurd vuxenvärld som lämnar vilsna tonåringar som Edith och Ebba utan hopp. "Indianlekar" är kanske inte den mest originella bok jag läst, men den placerar sig väl i en tradition av prosaberättande där det enda som finns är tid, men å så lite att fylla den med.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!