Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vacker iscensättning av Debussys opera

LADDAT MÖTE. Marc Maullion, Pelléas, och Jenny Daviet, Mélisande, i finaste balans. Foto: Malin Arnesson
Kungliga operans Mélisande (Kerstin Avemo) och Pelléas (Jacques Imbrailo). Foto: Micke Sandström
"Pelléas och Mélisande" på Göteborgsoperan 2004. Foto: Ingmar Jernberg

Ett sällsamt kärleksdrama från all och ingen tid med fler frågor än svar.

Lars Sjöberg finner Malmöoperans iscensättning av Claude Debussys enda opera makalöst vacker och suggestiv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

PELLÉAS OCH MÉLISANDE

Av Claude Debussy

Regi Benjamin Lazar

Dirigent Maxime Pascal

Malmö opera

Speltid 3.20 t.

Om jag någon gång sett en perfekt "Pelléas och Mélisande" skulle jag säkert ha kommit ihåg det. Men det är som om Debussys sagolika musik, framsprungen ur franska språkets allra skönaste schatteringar, vibrerande av kysk kättja, mister sin trollkraft när den synliggörs på scenen.

Man kunde tro att den vore född att insceneras av Robert Wilson, men på parisiska Bastiljoperan blir det bara tårta på tårta med hans statuariska silhuetter mot isblå bakgrund. I en extrem tolkning på Zürichoperan gestaltades den allmänna handlingsförlamningen av rollfigurer i rullstolar och i Stockholm nyligen hackades all tänkbar visuell poesi sönder till teknokratisk fantasyprosa. Och en "Pelléas och Mélisande" som dimhöljd gammal saga med Mélisande som en annan John Bauersk prinsessa vid skogsstjärnen måtte kännas kolossalt bedagad vid det här laget.

Så kommer här ett ungt och hungrigt franskt team och intar Malmöoperans jättescen med mitt livs (hittills) mest formidabla "Pelléas". Här samsas naturalism med surrealism, här får en tjärn vara tjärn och en skog skog men samtidigt symboler för inre landskap och skeenden där en tillfällig länstol eller en stege varken bryter harmonin eller distraherar öronen.

Suverän dirigent

Jag vet bara inte med vem man ska börja - kanske med den suveräne dirigenten Maxime Pascal, i fjol fyllda 31. Visserligen gillade jag i motsats till många andra Franck Ollus hårdare nypor med Debussys subtiliteter på Kungliga nyligen men finner att Pascals varmare och bredare penseldrag och utmejslade melodiska konturer inte missklär det impressionistiska färgklickandet.

Benjamin Lazars personregi triumferar ständigt men mest i den hjärtskärande scenen mellan Golaud och lille Yniold som så gärna vill vara och svara till lags. Marc Mauillon och Jenny Daviet gör titelrollerna, han en baryton med häpnadsväckande tenoral höjd, hon med en sensitivitet i stämman som når alla hjärterötter. För att inte tala om basarna Golaud och Arkel, Laurent Alvaro respektive Stephen Bronk, den ene i gradvist sönderfall, den andre vis och trösterik, och båda lika betvingande trovärdiga. Och hade ni hört talas om en enda av dem tidigare?

Programbladet är rikt och läsvärt, men hur står det egentligen till med släkttavlan i kungariket Allemonde? Är Pelléas och Golaud både halvbröder och kusiner, eller är Arkel i själva verket morfar och inte farfar? Mamma Géneviève, i Malmö Emma Syrén, hon som bara dyker upp för att sjunga himmelskt vackert i första akten, borde både pjäsmakare Maeterlinck och tonsättare Debussy ha låtit utveckla texten lite utförligare.

Å andra sidan hade kanske "Pelléas" grundläggande poetiska gåtfullhet då naggats i kanten en smula. De laddade frågornas och de undvikande svarens opera förvaltas lysande på Malmöoperan.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!