Väck mig ur den här mardrömmen, snälla

Donald Trump.
Foto: Paul Sancya / AP TT NYHETSBYRÅN
Jens Liljestrand.
Foto: Ylwa Yngvesson

Donald Trumps triumf måste vara en väckarklocka för alla som vill bevara det öppna, liberala samhälle vi alla har tagit för givet.

Det är allvar nu.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Amerika har fallit.

För exakt åtta år sedan låg jag på en soffa i Göteborg och såg Barack Obama hålla sitt segertal i Grants Park, Chicago. Med darrande händer och svidande ögon sms:ade jag till min gravida flickvän något om "lyckan att få barn med dig i en värld av så mycket hopp".

Nu sitter jag här på Expressenredaktionens tv-studio och undrar vad jag ska sms:a den här gången.

Klockan är 04:02 när jag hör en kollega ropa rakt ut i luften: "Trump kommer vinna!"

Västvärldens befolkningar är på väg att välja bort etablissemanget till förmån för populismens naiva och destruktiva dröm om en återerövrad guldålder, en renad nation, en stark ledare. Och jag är livrädd.


LÄS MER: Johan Norberg om Donald Trump och fascismens återkomst

Hatisk och skrämmande

Det går inte att tolka Donald Trumps skrällseger på något annat sätt än som en seger för extremismen. Han har snart haft 18 månader på sig att visa att han har ett uns av den kunskap, ödmjukhet eller demokratiska reflex som borde vara ett minimikrav för att leda ens en bowlingförening. I stället gick han, eller sögs motståndslöst mot, det hatiska, det irrationella och det skrämmande.

Alla såg det. Alla sa det. Han hade medierna, pengarna, oddsen emot sig. Han hade mot slutet Bruce Springsteen, Jon Bon Jovi, Madonna och Beyoncé emot sig. Ingenting hjälpte. Om drygt två månader leder han världens mäktigaste land.


LÄS MER: Ebba Witt-Brattström om en värld som väljer mannen före kvinnan

Trumps triumf

"Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?", sjöng Monica Zetterlund i Tage Danielssons och Hasse Alfredsons klassiska revynummer. Året var 1976 och sången riktades till "Vi som satts att leva i besvikelsens epok".

Men 1970-talet framstår snarare som en epok av trygghet och stabilitet, jämfört med det vi genomlider 40 år senare: en besvikelse utan slut, en mardröm man bara vill vakna från. I går Brexit, i dag Trump – och i morgon kan Marine Le Pen bli president i Frankrike.

Medan jag med en kväljande känsla väntar på att det historiska ögonblick då en segerrusig Trump kliver fram och firar sin triumf inför folkmassan och världens alla tv-kameror, försöker jag formulera något som ens kan likna en tröst.

Under de sista veckorna började Trump allt oftare tala om sin groteska kampanj som en "movement", en rörelse. De kommande månaderna och åren kommer att visa om hans personkult lever vidare i en populistisk gegga av hat, misogyni, faktaresistens, medieförakt, rasism och – ja – fascism.


LÄS MER: Daniel Suhonen om mardrömmen Trump

Civilisationen står på spel

Men i alla händelser är det hög tid att även vi som står för de humanistiska grundvärderingar som drivit västvärlden framåt – låt vara långsamt och ibland vacklande – under de senaste hundra åren, börjar inse att även vi är en rörelse.

Vi är kvinnorörelsen, arbetarrörelsen, rösträttsrörelsen, medborgarrättsrörelsen.

Vi är hbtq och antirasism, postkolonialism och miljöaktivism och vanlig jävla anständighet.

Och om de senaste åren, på något sätt kulminerande i detta val, borde ha lärt oss, så är det att vi måste sluta ta civilisationen för given.

Vi har ett öppet, socialliberalt och demokratiskt samhälle som vi tålmodigt byggt upp, som är långt från perfekt men som likväl är det bästa som hänt mänskligheten.

Och runtom i världen, och mitt ibland oss, växer nu krafter som vill ta det samhället ifrån oss och ersätta det med hat, människoförakt, splittring, lögner.

Vi måste göra motstånd.

Det är ingen lek. Det är inget skämt. Det är allvar nu.

Amerika har fallit.


Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter.