Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Uwe Tellkamp: Tornet

Uwe Tellkamp har skrivit den stora romanen om DDR:s parentes i historien.Foto: Birgitte Friedrich
Uwe Tellkamp förvandlar Östtysklands sista dagar till oförglömlig romankonst. Nils Schwartz läser ett nästan tusensidigt testamente från den döda folkrepubliken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
UWE TELLKAMP | Tornet | Översättning Aimée Delblanc | Albert Bonniers, 972 s.

Dresden var den första stad i Östtyskland som nåddes av revolutionsvågen från Prag och Budapest hösten 1989. Den kom fraktad med järnväg. Östtyska medborgare som kunnat resa fritt till de socialistiska broderländerna i söder, där man lättat på utreserestriktionerna, tog helt enkelt tåget från Prag med fri lejd genom DDR till Västtyskland. När tåget gjorde ett stopp i Dresden stormade förhoppningsfulla folkmassor järnvägsstationen. En månad senare föll muren i Berlin.
Den 21-årige Dresdenbon och läkarsonen Uwe Tellkamp gjorde denna omvälvande höst sitt sista år av en treårig underofficersutbildning i de östtyska pansartrupperna, en värnplikt som var nödvändig för att få tillträde till medicinstudier. Han ingick i de militära förband som skickades att bekämpa upproret i Dresden. När han vägrade lyda order sattes han i arrest och dömdes till olika former av civiltjänstgöring under ytterligare ett år.
Men då var tiden redan ute för DDR, och Tellkamp använde det extra året till att skaffa sig erfarenheter som han 20 år senare skulle dra litterär nytta av.
Efter att ha utbildat sig till läkare är han numera författare på heltid, och med den väldiga romanen Tornet (2008) fick han sitt stora genombrott.

Romanen finns i dag på svenska i beundransvärd översättning av Aimée Delblanc. Tornet är inte bara en episk skildring av DDR:s sju sista år och död, utan en språkekvilibristisk ekokammare som genljuder av hela det gångna seklets modernistiska romantradition - Mann, Joyce, Proust, Musil, Faulkner - och med en detaljrik redovisning av en rad olika kunskapsområden från akutsjukvård till entomologi.
I myllret av gestalter urskiljer sig tre huvudpersoner - Tellkamps alter ego Christian Hoffman, med liknande erfarenheter som författaren, hans far Richard som är handkirurg och kvinnokarl, samt hans morbror Meno, zoolog, förlagsredaktör och dagboksskrivare.
Här finns som synes en klassmässig (och könsmässig) begränsning.
Tellkamp skildrar den döende nationen ur (den manliga) intelligentians perspektiv.
Romanen har fått sin titel efter den stadsdel i Dresden där de burgnare DDR-medborgarna bodde, med makt, inflytande och inkomster i varierande grad bestämda av deras relationer till nomenklaturan i "Östrom" - linbanans ändstation högt över den stilla flytande Elbe - där partieliten höll hus och hov.

Man kan givetvis ifrågasätta om denna sociala insnävning ger en helt rättvisande bild av stämningarna i DDR. Men å andra sidan var intelligentian initiativtagare till den demokratiska revolutionen - liksom en gång till det kommunistiska makt- övertagandet - och tillståndet hos den sjuka patienten låter sig nog säkrast diagnostiseras genom en grundlig hjärnröntgen av det tänkande skiktet.
Ingen av de tre huvudpersonerna är några hjältar eller ledargestalter. De tiger i huvudsak still utåt, anpassar sig till villkoren och sparar drömmarna till dagböcker och intima konversationer. Det hade varit lätt att teckna en renodlad nidbild av denna 40-åriga och i efterhand till synes så onödiga parentes i historien. Tellkamp faller aldrig i den fällan. Komplikationen är hans arbetsmetod, grundsyn och litterära livsluft.
Därför kommer vi också gestalterna nära i denna roman, deras glidande självbilder och överlevnadsstrategier, deras nostalgier och halvt uppgivna förhoppningar, deras instängda vrede och tröstlösa distraktioner, deras livslögner och smyghållna kompensationer.
Makten är här aldrig rå och brutal - bortsett från militärtjänstens systematiska pennalism - utan den listigt smygande ormen i arbetar- och bondestatens paradis, vilken försåtligt lockar med fastslagna dogmer och villkorliga förmåner.
Uwe Tellkamps roman skildrar livet i den döende folkrepubliken med kylskåpets paradox. Ett isande tillstånd som ändå utstrålar värme - den stora konstens energi.