Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Utomhusteater med mänskligt mörker

Brådmogen bebis på Parkteatern.Foto: Petra Hellberg
Kristina Lugn.Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Isa Andersson ser Kristina Lugns "Tant Blomma" på Parkteatern i Stockholm och drabbas av babyblues.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Idyllen är näst intill komplett på Parkteaterns premiär av Kristina Lugns tragikomiska musikteater "Tant Blomma". Hjulande barn i gröngräset, tusenskönor som sträcker sina korta halsar mot solen och dängan "Man ska leva för varandra" strömmande ur högtalarna. Knottbelupna smågräl i publiken om bästa åskådarplatserna skuggar tillfälligt idyllen. Och det är just de små sprickorna i livet Lugn uppehåller sig vid. Människors privata små helveten och en dröm om gemenskap. Ideal som stångas mot den gråa verkligheten.

Ta bara spelplatsen som exempel: En lekplats. En lekplats är ett stycke avgränsad mark avsedd för barn och lek. Den kan vara en tillfällig oas av frihet - eller ett litet inhägnat fängelse. Här är det definitivt det senare alternativet som gäller. Här sitter bebisen Gugge hos sin dagmamma och väntar på mamma. Göran Thorells brådmogna, komprometterade baby i sparkdräkt har blossande kinder och en fullvuxen mans lufsiga gång. Odile Nunes är dagmamman som vill att arbetsdagen ska ta slut så att hon får gå ut och ta sig ett järn med sin väninna Rut. De väntar båda på en Godot som inte kommer.

 

Kombinationen utomhusteater och inomhushelvete är intressant. Svärtan får eventuellt stryka något på foten för humorn. Men regissören Niklas Hjulström har överlag lyckats att balansera mellan tragik och komik. Ingen kan ta miste på det mörker som dväljer sig bakom Tant Blommas partyspacklade ögonlock, eller barnets rädsla för att bli övergiven.

Under musikinslagen förses kända barnvisor med dråplig klangbotten. Publiken klappar försiktigt takten när barnet och Tant Blomma i desperation sjunger: "Att vara barn är roligt/ sinnet är glatt och soligt" iklädda två plastspannhattar.

Någon mamma syns aldrig till. Har hon fastnat i trafiken, eller fått en allvarlig babyblues? De blåaste känslorna står dock bebisen för, bäst uttryckt i textraderna: "En liten mamma kan komma bort/ ett liv kan vara så kusligt kort/ En buss kan komma och köra på/ En liten mamma med ögon blå".

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

 

Isa Andersson

Kulturen@expressen.se