Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Utmärkta utopier och mode på museum

HANTVERK OCH FÄRG. Från vänster ses designerna Gudrun Sjödén, Walter Van Beirendoncks, KTZ och Manon Kundigs.Foto: Mattias Lindbäck
Bea Szenfeld.
Hussein Chalayan.

Hanna Johansson ser utställningen "Uttopian bodies" av designereliten på Liljevalchs i Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ibland hör man folk prata om mode som om det vore en haj: om det slutar att röra sig framåt så dör det. Trendanalytikern Li Edelkoort hävdade i sitt manifest "Anti fashion" att produktionstakten, jakten på nya trender och systemet med säsongskollektioner har förlorat kontakten med verkligheten. Det har blivit till ett självändamål som i förlängningen dödar modet.

När hon siar om framtiden föreslår hon att vi återgår till kläder snarare än mode, till den tidskrävande sömnadskonsten i stället för abstrakta modesystem. Tid är en valuta som aldrig verkar bli omodern. När man talar om framtiden landar man nästan alltid, av någon anledning, i en önskan om att allt ska gå mycket långsammare.

Modets visionära kraft

Underrubriken till Liljevalchs "Utopian bodies" är "Fashion looks forward", och hållbarhetsaspekten med det långsamma, tidskrävande modet är högst närvarande här. 16 plagg har specialbeställts av svenska mer eller mindre etablerade designer: Gudrun Sjödén, Ida Klamborn, Diana Orving och syskonen Londono bakom "This is Sweden", för att nämna några. I utställningens första rum, som heter just "Hållbarhet", spekuleras det i nya material och nya möjligheter för modet, med biologiskt nedbrytbara klänningar eller tyg av mjölkfiber.

Samtidigt är det fel att kalla detta för framåtblickande, det gör inte riktigt utställningen rättvisa.

Snarare visar curatorerna Sofia Hedman och Serge Martynov i Liljevalchs elva salar hur det visionära och utopiska har varit en inneboende kraft i modet genom hela dess historia. Med klädernas hjälp modelleras identiteten på den egna kroppen, blir en förlängning av den. I "Motstånd och samhälle"-rummet visas soffbordet som förvandlas till teleskopkjol från turkcypriotiske Hussein Chalayans kollektion "Afterwards" från 2000, som tog avstamp i hans egna erfarenheter av att tvingas fly från Cypern på 1970-talet.

Makalös scenografi

15 år senare är bordets yta lite slitet. Inför det känner jag mig plötsligt gråtfärdig.

"Motstånd och skönhet"-rummet har en karnevalisk inramning och visar mode som utmanar genom humor, som Ann-Sofie Backs porrkollektion från 2011 ("Det handlar inte om moral för mig. Jag vet inte vad jag tycker, vilket antagligen är anledningen till att jag finner det intressant.") och Walter Van Beirendoncks vandrande moln.

Modet som verklighetsflykt ligger med andra ord också nära till hands. Där spelar den makalösa scenografin en viktig roll. Museirummet är oigenkännligt, man rör sig genom det på ett annorlunda sätt här - det får mig att tänka på hur det är att bläddra i ett bra modemagasin. Det är en vacker och fantasieggande utställning som lever upp till sina höga anspråk, som verkligen rör sig framåt.

En lyx att få se något sådant här i Stockholm.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.