Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Utanför akuten blev jag ensammast i världen

Stefan Lindberg.Foto: OLLE SPORRONG
Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Kärleken och skönhetens löften om lycka gör att vi ofta trampar snett.

Stefan Lindberg skriver i Expressen Kulturs sommarserie om kärlek i coronans tid. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Om det inte vore för att det är svårt att kurtisera när man har dödsångest skulle jag nog ha smajlat lite extra mot läkaren som hukade framför mig. En vårkväll var hon bara en gasmask i ett tält utanför St Göransakuten med en man framför sig som inte riktigt kunde andas. Eller inte alls kändes det som. 

Den helt banala förkylningen som kom och gick hämnades på den lätta astman och de underbara nätterna med de underbara vännerna med de underbara mentholciggen i mungipan. Och på mitt personnummer. 1971 börjar bli längesen. Jag såg det när hon satte armbandet på min handled och jag blev ensammast i världen. Mitt namn och mitt nummer: man ser ut som ett barn i ett sånt armband.

I coronafrånvaron av röster och kroppar blir driften mot Den Andre extra stark, och det är på ett sätt bra för oss författare, för det är sånt vi älskar att skriva om. Filosofer också. Slovenen Slavoj Zizek kallar kärleken för en katastrof, en galen sjukdom. Kärleken förstör våra liv, påstår han, ändå dras vi oundvikligt dit. Mot den där dolda punkten i en annan människa, den som bränns men förklarar gåtan om oss själva. Och det spelar liksom ingen roll om vi ber om nåden att få slippa. Vi dras mot Den Andre ändå. 

Vill man inte umgås med såna får man använda den här tiden åt att drömma.

Så också den brittiske Anders Tegnellen, Neil Ferguson (51), eller Professor Lockdown som han också kallas, när han mellan två förmanande teveframträdanden fick besök av sin gifta älskarinna Antonia Staats (38) och blev påkommen och fick sparken. Staats påstår själv i ett uttalande att karantänen påverkat hennes äktenskap negativt, och för att man riktigt ska förstå varför Ferguson gjorde som han gjorde visas hon upp på bild i engelska tabloider, och för att man ska haja Staats bildsätts artiklarna också med hennes försmådda make (han ser exakt ut som Ferguson). 

För ja, sexualiteten är sådan, vi är ”värmesökande som Sidewindermissiler”, som Malte Persson skriver i ”Apolloprojektet” från 2004. ”För varandra skepnader i IR-kameran. Som djurens ungar djupt inne i djurens bon.” Det känner även kapitalismen till. Och sångförfattarna. Och det göteborgska företaget Vuxenkul som i coronakrisens kölvatten sett försäljningen av sexdockor öka med 35%.  

Vill man inte umgås med såna får man använda den här tiden åt att drömma. Om en grönögd kvinna från Hägerstensåsen som tycker om samma dejtingprogram som du, ”Första dejten” och ”Gifta vid första ögonkastet”; de kan ni titta på och förundras över hur hur nära alla stod varandra i den gamla eran, och hur de vågade gifta sig med någon de aldrig träffat och som kanske inte hade anti-kroppar! 

I väntan på nästa säsong tvingas vi nöja oss med den norska upplagan. Där medverkar en socialantropolog och en etolog inför matchningarna. Vi får höra vad man kan utläsa av ens kärlekspersonlighet vid en snabb titt i kylskåpet och vara med när deltagarna luktar på sina tilltänktas kläder efter begärliga arvsanlag.

Eller varför inte använda karantänen till att pausa den förgörande kraft som Zizek kallar kärlek!

Men när drömmarna tar slut återstår bara att stirra in i det vidriga prostitutionsfönstret på Tinder (som nu öppnats mot den digitala världen) och plattformens samlade svenska ensamhet som, under coronakrisen, fått sällskap av en internationell dito. 

Svep bara som kläder på en galge åt höger eller vänster, ”två änglar vv” och ”humor är viktigt”, eller högersvajpa Jessie (39) i Orlando som skriver ”I have a dildo that you can control with an app” under en lättklädd profilbild. Bara att välja. Eller inte. Kanske lika bra att erkänna att du gör dig bäst IRL. Och är för gammal! (Notera sifferkombinationen 711001 på armbandet som du vägrar att ta av dig när de släppt hem dig från akuten).

Eller varför inte använda karantänen till att pausa den förgörande kraft som Zizek kallar kärlek! Den som får alla enkla nöjen att blekna. Och fundera på om Stendhal hade rätt i att skönheten utgör ”ett löfte om lycka” och att det är därför vi så ofta trampar snett. För det gör vi. Jag menar, skulle X komma på din begravning? (Knappast.) Och skulle Y göra det? (Ja, men hon skulle bara prata om sig själv.) För begäret och skönhetsdyrkandet är kassa värderingsgrunder när vi ska finna den rätte. Det märker du när du går igenom dina X, Y och Z. Jag lovar. 

Kanske rekapitulerar du vad du gjorde mot dem, och dem mot dig, de var kanske jättedumma, de kanske slog dig på käften och ville åt ditt pensionsspar och kallade dina väninnor för basic bitches. Ändå älskade du dem.

Och trädkronorna var upplysta inifrån som de bara är en enda kväll för varje vår vi lever.

Eller så kontemplerar man bara det faktum att all kärlek slutar olyckligt. För de kärlekssagor som inte tar slut i förtid gör det (ultimativt) med döden. Det är därför Peter Kihlgårds ”Kicki & Lasse” från 2007 berättas baklänges! För att den ska sluta lyckligt. 

Romanen börjar med bilolyckan och avslutas på afterskin i Åre med att Lasse pekar på en kvinna som han just talat med och säger till sin kompis: ”Vi ska gifta oss. Hon och jag. Vi ska leva hela våra liv tillsammans”. För så vackert kan det också vara. Men berättar man inte kärlekshistorierna baklänges slutar de alltid med döden. Det beror bara lite på vilken sorts. 

Men hur gick det sen då, utanför St Görans-akuten? När jag sett mina barns ansikten och hört röster bakom mina slutna ögon, isärslitna fraser från dem jag älskat och ska älska? Allt bara fortsatte. Läkaren frågade om jag kunde ställa mig upp och gå en sväng med henne; ut ur tältet bara för att se hur mitt blod syresattes och hur jag svarade på tilltal. Och vem säger ”i dessa tider” nej till en promenad med en kvinna som kanske är vacker när hon ler sitt burkiga ”du har corona, vännen” inifrån gasmasken? 

Som om allt detta ändå hade ett lyckligt slut. Som om jag inte var en av dem som skulle stappla in i tegelsjukhuset och aldrig få komma hem. Så vi gick ut ur tältet, och där ute var det en helt vanlig gata, och hon gick bredvid mig och tittade på en mätare och någonstans ifrån sjöng en koltrast och trädkronorna var upplysta inifrån som de bara är en enda kväll för varje vår vi lever. 

 

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är ”Splendor”