Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Hon var som vilken äldre dam som helst"

Expressen gratulerar.

Dostojevskij, grunden för Alexijevitjs författarskap.
"Kriget har ingen kvinnligt ansikte". Debuten.

Peter Fröberg Idling minns sitt möte i Minsk med årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är ett hiskeligt hus hon bor i. En flera hundra meter lång betongvägg längs Svitlatjflodens strand i centrala Minsk. Svetlana Aleksijevitjs tillvaro är fyra små murriga rum i rad på åttonde våningen, alla vetter vackert mot vattnet.

Hon går före in i köket, bjuder på kaffe i rött porslin och ukrainska praliner som inte längre går att uppbringa i Minsk. Hon frågar upprepade gånger om jag inte vill ha ett par tofflor – det drar kallt längs golvet.

Det kan i förstone vara svårt att se hur denna vänliga kortvuxna pensionär även rymmer den författare som silat så ofantligt mycket mänskligt lidande genom sin person och omvandlat det till en litteratur som är så drabbande.

När jag frågar hur hon har stått ut att lyssna på all denna smärta, jag blir ju ett vrak bara av att läsa hennes böcker, så ler hon snett – som medborgare i ett land som njuter av världens längsta fred kan jag just inget veta om mänskligt lidande. För henne däremot har de här berättelserna varit en del av livet sedan barnsben.

Har läst "Pol Pots leende"

På arbetsrumsväggen bredvid skrivbordet hänger ett porträtt av Fjodor Dostojevskij. Och hans fråga – ”Hur mycket mänskligt finns det i en människa, och hur ska man kunna försvara den mänsklighet man har i sig?” – kan sägas utgöra grunden för hela hennes författarskap.

Vi samtalar i ett par timmar. Det visar sig att hon läst min första bok "Pol Pots leende" i rysk översättning. Först ler jag besvärat men måste sedan nervöst fråga vad hon tyckte. Hon gör en liten paus som för att hitta ett förmildrande omdöme och svarar "Den var… intressant. Men det var för få intervjuer."

"Det är ensamt i Minsk"

Hon återvände till Minsk efter många år i exil, eftersom hon ville vara i landet när hennes senaste, regimkritiska bok "Tiden second hand" publicerades. Men det är ensamt i Minsk, säger hon. Hon har få vänner kvar. Regimen har ändå omfattande stöd och hon upplever att hon hamnat i opposition med sitt eget folk.

Innan vi skiljs åt frågar jag vad det skulle innebära för henne om hon tilldelades Nobelpriset. Hon svarar att det skulle ge henne större handlingsutrymme, men att det ändå är osäkert om hennes böcker skulle få utkomma i landet. "I vilket fall är priser inget man ska tänka på. Det viktiga är att fortsätta att arbeta."

När jag väntar på hissen står hon kvar i dörren, vinkar vänligt farväl när den kommer. Som vore hon vilken äldre dam som helst.

 

Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.