Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Utan Svenska Akademiens lyxliv blir poesin pisstråkig

Anna Axfors.
En dans på rosor – akademiledamöterna Sara Danius och Per Wästberg på Nobelbanketten 2015. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Allt fler kräver att Svenska Akademien ska sluta med lyx och privilegier.

Anna Axfors skriver om poesins behov av ett glamouröst kungahus i en torftig vardag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | POESI OCH EKONOMI. Det finns en bild av att människor som håller på med sitt “kall” ska kunna leva asketiskt. Kräver de pengar eller annat som kan öka ens välbefinnande så är det något lurt. 

Som Ebba Witt-Brattström som verkar se det som ett ideal att Svenska litteratursällskapet i Finland inte får ett öre för sitt arbete. Ledamöter i Svenska Akademien ska inspireras av dem och inte gå på röda mattan eller åka business class, inte dricka gratischampagne, inte bo gratis i Paris och så vidare.

En gång åkte jag business class, det luktade fräscht och det fanns inga barn som skrek, wifi fungerade, de få medresenärerna var alla äldre män i kostym som kollade ner i sina datorer, och man fick gratis kaffe och tidningar. Det kan man väl unna en människa som jobbar med att utse nästa Nobelpristagare, speciellt om hen inte ska få betalt?

Man undrar vem som ska ha tid att sitta i Svenska Akademien utan vare sig förmåner eller arvode. Inga poeter i alla fall, eftersom de då måste både läsa en himla massa böcker och delta i möten, men också ta ett jobb på till exempel Ica.

Poesin får de väl skriva på bussen på väg till sina olika jobb. 

 

LÄS MER – Ebba Witt-Brattström: Låt kulturen stå i centrum, inte korruptionen! 

Svenska Akademien – ett kungahus

Svenska Akademien fungerar för poeter som kungahuset gör för Sverige. Den världskända, exklusiva klubben är PR för litteraturen. På grund av den vet vi att lyriken ska respekteras, oavsett hur mycket pengar den genererar. Men kanske ännu viktigare är den lyx som Akademien förknippas med, för den påminner om att litteratur inte bara är djupt och allvarligt, utan även festligt.

Det är fint att röster nu höjts för att poeter förtjänar att få betalt. Men poeter är vana vid att knappt kunna betala hyran.

Vad poeter däremot behöver för att orka fortsätta dikta, är små stänk av lyx. Inte precis kaviar i tandkrämen, men att få bo gratis i Europa några dagar. Att få gå på Bokmässan, som fungerar som branschens årliga julfest. Att få gå på röda mattan (vilken röda matta spelar ingen roll). Att få ha samma yrkestitel som de som delar ut världens främsta litteraturpris.

 

LÄS MER – Sven Olov Karlsson: Så mycket tjänare en framgångsrik poet 

Kris på riktigt

Det som oroar mig med Akademiens kris är att glamouren ska försvinna från litteraturvärlden. Poeter och författare behöver sitt kungahus Svenska Akademien, och vill att det ska fortsätta vara en exklusiv klubb som de själva aldrig kommer få bli med i.

Svenska Akademien slår vakt om svenska språket, men de slår också vakt om det lyxiga med litteratur. Ska Svenska Akademien inte få ha sina middagar på Gyllene Freden, sina lägenheter i Paris, så signalerar det att alla andra poeter också måste leva asketiskt, att litteratur är pisstråkigt.

Då kommer ingen vilja bli poet och då är poesin i kris på riktigt.

Eftersom poeter inte får någon lön så kan de väl åtminstone få dricka gratischampagne? 

 

Av Anna Axfors

Anna Axfors är poet. Hennes senaste diktsamling är "Jag hatar naturen".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!