Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Utan sång som går till hjärtat kan vi inte leva”

Spelmannen 2018: Sven-Bertil Taube Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

I över ett halvt sekel har Sven-Bertil Taube förvaltat och förädlat den svenska musiktraditionen med sin varma baryton.

Gunilla Brodrej möter vinnaren av Expressens musikpris Spelmannen 2018.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

EXPRESSENS KULTPRISER | SPELMANNEN. När jag satt vid min mammas dödsbädd på äldreboendet och inte längre visste vad jag skulle säga tog jag hjälp av Sven-Bertil Taube. Stoppade in skivan i cd-spelaren vid hennes säng och tryckte på play. ”Så skimrande var aldrig havet”. Musik som varit följeslagare under ett helt liv.

Nu sitter jag här mitt emot honom vid köksbordet i det trivsamma köket i Chelsea, London. Diktafonen har jag lagt nära Sven-Bertil och ibland under intervjun tar han tag i den och skjuter den fram och tillbaka över duken, så det raspar lite i inspelningen. Jag vill inte ingripa. Tänker att hans handrörelser kommer att bli ett handavtryck i inspelningen. För Sven-Bertil Taube är stor. Den störste. Nu pendlar han fram och åter till Stockholm för att spela teater och göra konserter.

Hur är det att bo här i London?

– Vi trivs bra. När vi fick Felix, vår son, blev vi kvar här. Jag hade ett litet penthouse i Chelsea, men det var för litet, då hittade vi det här.

Gunilla Brodrej hemma hos Sven-Bertil Taube i London. Foto: ELLINOR COLLIN

Sven-Bertil Taube kom till London på 1970-talet under en tjänstledighet från Dramaten. Hans tillkommande fru Mikaela var också här då och dansade med Royal Shakespeare company “och lite allt möjligt”, säger Sven-Bertil som är det såna som jag kallar honom. Med förnamnet. Taube var ju den äldre. 

MOTIVERING

Han är den skimrande musiken, den svalkande monsunen och rösten som fyller dig till brädden. Han går med sång, han går med spel – och kanske är det rentav så att Expressens musikpris Spelmannen instiftades för att 2018 kunna överlämnas till Sven-Bertil Taube.
Juryn består av Gunilla Brodrej (ordf), Hanna Höglund, Eric Schüldt, Lars Sjöberg och Loretto Villalobos.

Det är ett typiskt engelskt hus, smalt med flera våningar, en liten bakgård och i entrén en kort trappa ner mot gatan. Sovrummen uppe, kök och salong i gatuplan och arbetsrum med alla utmärkelser i bottenvåningen. Hans första scen och skola, som han alltså lämnade i trettioårsåldern för att ta några filmjobb i England. Efter en tid kom han tillbaka till ett stockholmskt teaterliv med en 68-feber som inte ville gå över. ”Soixante-huit”, som Sven-Bertil säger, elegant, med det franska ordet.

Börja statera

– På Dramaten gick de med röda flaggor och sa “Ner med Wallenberg”. En gång kom jag dit för att hämta min post och då var det nån som sa att “ska du komma tillbaka hit då får du börja statera”. Det var inte så lustbetonat att komma tillbaka från London då, säger Sven-Bertil.

Är du inte intresserad av politik?

– Jag är demokrat. Det fanns en tid när man uppträdde på olika valmöten, men då sjöng jag för alla partier. Jag minns ett stort möte för Socialdemokraterna. När Tage Erlander tackade mig efteråt sa jag att jag skulle sjunga för högern i morgon. Då sa han: “Det är bra, de behöver ett sånt här bra program”. Det var en öppen stämning kring alltihopa. Senare när olika artister började förknippas med den ena eller andra politiska åsikten slutade jag med det. Jag ville stå fri. 

Och hemma i mitt barndomshem satt jag på en låg pall vid skivspelaren och lyssnade när han sjöng Ferlin och Taube i filharmoniska arrangemang. Sångerna hette främmande ord som “Fragancia”, “Goggles”, “På Arendorffs tid” eller “Vals på Mysingen” där orkestern lät som en perfekt bris över fjärden. Sven-Bertils varma baryton och tydliga språkbehandling gick rakt in. Jag tror inte att jag var ett särskilt lillgammalt barn. Jag tror bara att Sven-Bertil har och hade en unik förmåga att berätta och att den klassiskt skolade arrangören Ulf Björlin hade en sagolik känsla för poesi. Till och med Kamratposten intresserade sig för Taube på den tiden.

– Jag gjorde ju en barnskiva också. Det är det bästa jag har gjort, säger han och det vill inte säga lite med en katalog på 40 skivor.

Många av dem gjorde du med Ulf Björlin?

– Han hade först ingen uppfattning om visor, han studerade ju klassisk musik och dirigering. Men han var väldigt intresserad av dikter, när det kom en ny diktsamling hade han redan köpt den. Ulf hade en väldig känsla för vad som sades i varje vers och färgade det med instrumenten, säger han.

Barnskivan heter “Sven-Bertil Taube sjunger 22 barnvisor/3 sagor”, finns på Spotify och har åldrats väl. Medlemmar ur Stockholms filharmoniska orkester spelar Ulf Björlins arrangemang och alltsammans spelades in under två dagar i februari 1967. För 52 år sedan.

 

Läs intervjun med fjolårets vinnare Lena Willemark 

Riktig spelman

Sven-Bertil är en Spelman i ordets bästa bemärkelse. Även om det tar ett tag innan han känner sig riktigt bekväm med titeln. Förutom det musikaliska handlar ”spelmansbegreppet” om den kommunikativa dimensionen.

– Jag har bara gjort sånt som jag tycker har någonting att säga. Visor är ett sätt att förmedla berättelser. Det kan röra så många ämnen och tillstånd. Kärleksvisor, dramatiska och tragiska händelser, skönhetsupplevelser, naturupplevelser och så vidare, säger han. 

– När jag lärde känna Bellmans visor sjöngs han mest i manskör, det tyckte jag var ointressant och utslätat. Bellman berättade om tillvaron på ett socialt och mänskligt plan. Jag ville lyfta fram det, både musikaliskt och dramatiskt. 

Och där kom Ulf Björlin in, en klassiskt skolad pianist, dirigent och kompositör.

– Ja, han tyckte att det var väldigt roligt att ge sig på visor eftersom han var så intresserad av poesi. Dessutom hade vi ju framgångar, så han tjänade pengar på det. För mig var det också bra. 600 kronor i månaden i lön på Dramaten räckte ju inte till någonting. Jag hade en gitarr hängande på Operaterassen som var en mötesplats för skådespelare, dansare och operasångare på den tiden för ibland behövde folk som underhöll till kaffet. Då ringde hovmästaren till teatern och så kom jag och gjorde en halvtimme, säger Sven-Bertil. 

Foto: FOTOGRAF ELLINOR COLLIN

Det första telefonnumret Sven-Bertils son Jesper lärde sig var just till det etablissemanget, så att han kunde ringa till pappa och säga godnatt. Man kan se det framför sig. Röken, groggarna, sorlet. Och så Sven-Bertil som banar sig fram till baren för att ta samtalet från sin son innan han hänger på sig gitarren och underhåller gästerna. 

Lyssnade den där publiken på dig då?

– Vadå? Ja, absolut. Publiken är alltid tyst när jag uppträder. Det var ju utmärkta jobb som gav mig en bra inkomst. Problemet var bara att kamrater som började känna till det där. Morgan Andersson och Thommy Berggren hade redan beställt från baren för de visste att jag skulle tjäna pengar och kunde gå ner och betala notan. 

Det låter slitigt också?

– Jag var yngre då, man orkade mera. Jag jobbade dygnet runt.

Och en gång kräktes du blod på teaterchefens Stig Torslow skrivbord?

– Ja, men det var på elevskolan. “Inte stå här och bloda ner det här bordet som är en gåva från Gustav III, vet inte herr Taube att det är tjänstefel att vara sjuk vid Dramaten?” härmar Sven-Bertil Taube och låter som en mycket överlägsen direktör från svinpälsarnas tid.

Kommer du ihåg vad du tänkte inom dig då? 

– Jag kommer inte ihåg i detalj vad jag gjorde för 50-60 år sedan. Jag kom ihåg att jag stod där, men inte mer.

Pappa Evert

Det är overkligt med alla år som gått. Alla lager av Sven-Bertil. Jag tittar på gamla bilder och klipp. Mustaschen i ungdomen, i trikåer som Hamlet på Dramaten, till häst, vid rodret, ackompanjerar pappa Evert på Solliden, kvinnorna, rondören i medelåldern, och nu denna reslige och smärte silverräv som turnerar med ett Taubeprogram och pianisten Peter Nordahl som är den naturliga arvtagaren till Ulf Björlin. Tillsammans med honom har Sven-Bertil spelat in fyra skivor, varav två med musik av pappa Evert. 

Sven-Bertil med Evert vid den traditionella Taube-konserten på Gröna Lund 1973. Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG / DN

Hur var det att återvända till Taubesångerna igen?

– Både skojigt och intressant. Det blir aldrig tråkigt. Man hittar alltid nya saker. Det blir en annan färg på det när man är över 80. När man är en gammal man och inte längre en ung person. 

En del av din publik är ju så ung att de knappt har nån relation till Evert Taube.

– Ja, det är ungefär som när jag själv upptäckte Bellman vid 15-16 års ålder. Det är nytt för dem och det är spännande och roligt att få den publiken nu på gamla dagar.

Jag tänker på när du sjöng ”För sent för Edelweiss” under Håkan Hellströms konsert på Ullevi, sommaren 2016.

– Ja det är fantastiskt.

Hur tänkte du då, framför det enorma publikhavet?

– Jag gör det jag gör så gott jag kan och hoppas att det når ut. Jag kan inte göra mer. Det spelar ingen roll om jag har 10 personer eller 100 000 personer framför mig. Det är likadant, säger Sven-Bertil nästan vresigt. Som om han är noga att inte förhäva sig.

Musik ett fult ord

När Sven-Bertil började på Dramaten var musik ett fult ord. Det har förändrats enormt sedan dess. Nu ger Dramaten konserter med artister utan anknytning till huset. 

– Det var Ingmar Bergman som förändrade det där. Min första Bellmanskiva kom 1960 och jag kom in 1959 och han sa “Hörrudu, du får ta hit Björlin och de där grabbarna, så vi får hit musiken”, så då blev Björlin den första musikchefen på Dramaten.

Ingmar Bergman ställde en gång frågan “Varifrån kommer musiken”, vad svarar du?

– Den kommer från människornas hjärtan, säger Taube utan tillstymmelse av en tvekan. Utan sång som går till hjärtat kan människan inte leva.

Det är ett mysterium.

– Ja, och det ska så förbli.

En märklig kraft.

– Det är ett under. 

 

TIDIGARE VINNARE

1957: Sven-Erik Bäck

1958: Sixten Ehrling och Göran Gentele

1959: Karl-Birger Blomdahl

1960: Gösta Nystroem

1961: Eric Ericson

1962: Matts Arnberg

1963: Allan Pettersson

1964: Herbert Blomstedt

1965: Nils L. Wallin

1966: Folke Abenius

1967: Ingvar Lidholm

1968: Stockholms filharmoniska orkester

1969: Jan Johansson

1970: Cornelis Vreeswijk

1971: Sten Broman

1972: Evert Taube

1973: Lars Gullin

1974: Arnold Östman

1975: Hilding Rosenberg

1976: Frans Helmerson

1977: Marie Selander

1978: Freskkvartetten

1979: Erik Saedén och Monica Zetterlund

1980: Olle Adolphson

1981: Sven-David Sandström

1982: ABBA

1983: Eric Sahlström och Jan Ling

1984: Monica och Carl-Axel Dominique

1985: Gotlandskvartetten och Kroumata

1986: Anders Eliasson

1987: Gert Palmcrantz och Povel Ramel

1988: Nils-Erik Sparf och Elisabeth Erikson

1989: Snyko (Stockholms nya kammarorkester)

1990: Kjell Alinge

1991: Norrlandsoperan

1992: Svante Thuresson

1993: Anders Hillborg

1994: Leif Segerstam

1995: Musica Vitae

1996: Karin Rehnqvist

1997: Anne Sofie von Otter

1998: Hans Gefors och Bob Hund

1999: Freddie Wadling

2000: Helen Jahren

2001: Mats Gustafsson

2002: Fläskkvartetten

2003: Georg Riedel

2004: Paula af Malmborg Ward

2005: Svenska kammarorkestern

2006: Nina Stemme

2007: Salem Al Fakir

2008: Maria Lindal

2009: The Knife

2010: Helen Sjöholm

2011: Åke Holmquist

2012: Charlotte Engelkes

2013: Edda Magnason

2014: Malena Ernman

2015: Håkan Hellström

2016: Victoria Borisova-Ollas

2017: Lena Willemark

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.