Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ut ur skägget

Fotograf: Ellinor Collin

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det var nära att Operans Simson och Delila urartade till självmordsbombarbuskis, men räddningen kom – ur översteprästens skägg.
När Dagons överstepräst dök upp på en balustrad, sjöng några strofer och försvann, hajade man till.
Visst blev det lite slagsida åt Simsons och Delilas lovestory när man bara ville att den gamla lede patriarken skulle komma tillbaka in på scenen. Men regin var stel och han var stjärnan i birollen som räddade b-filmen.
En joker i ensemblen.
Barytonsångaren bakom Ayatolla-skägget heter David Bizic, är inte äldre än 33 och möter mig i scenporten på Operan i halsduk, tjock mössa och skinnrock. Det är kallt i Stockholm den här dagen.
– Kom, säger han.
Vi går en trappa upp. Han undrar om jag har varit backstage förut. Nja, i de trånga korridorerna, men inte inne i så många av operans rum.
Dörren som Bizic öppnar leder rakt ut i tomma intet på scenen. En del av Askungenscenografin står uppställd i fonden. Ljuset är på. Scengolvet ledigt. Det ser slitet ut.
Han tar av sig mössan, vänder sig mot salongen och ställer sig bredvid och inväntar reaktion. Jag tittar upp mot min vanliga plats på första radens fond. Syns vi så tydligt?
Är vi inte dolda av mörkret?
– Nej, ansiktena lyser som de där små mässingsplaketterna, säger han och pekar på stolsryggarnas nummerskyltar.
Han försöker beskriva känslan som uppstår mellan scen och publik: ett svävande väsen, strax ovanför diket. David Bizic är förälskad i sitt yrke, det märks, men säger samtidigt att han inte vill vara operasångare hela tiden. Hans typ påminner mig om en annan sångare i samma fack, Bryn Terfel. Road, självsäker, lite flörtig.
David Bizic är serbisk-israelisk basbaryton med kontrakt på Bastilleoperan i Paris och kalendern full till och med 2011. Namnet uttalas med ett surrande ljud runt bokstaven z. Och operastockholm surrar upphetsat om hans insats som översteprästen i Camille Saint-Saëns senromantiska opera Simson och Delila – den besvärliga uppdaterade versionen mitt i Israel-Palestinakonflikten.
Efter premiären tar Ellinor Collin några bilder i logen innan David måste gå till sina 14 släktingar som väntar på att få gratulera honom. Några dagar senare sitter vi i samma loge men det är knäpptyst och folktomt runtomkring.
– Det känns som hemma. Mina släktingar kom hit till Sverige på 60-talet. De bor här i Stockholm och deras barn har blivit riktiga svenskar.
Det var under ett besök hos dem som Bizic passade på att gå på en av Operans provsjungningar.

David Bizic ville först bli skådespelare, men utbildade sig till arkeolog vilket han i sin tur tappade intresset för någon gång under kriget på Balkan. Det var vännerna som uppmuntrade honom att ta sånglektioner och han märkte att han hade lätt för sig.
Men Belgrad var fel ställe att börja den resan på.
Morgonen för valet då Milosevic förlorade gick Bizic först och röstade nej, sedan tog han tåget till Budapest för att emigrera till Israel, mamman är judinna.
Du lämnade en oroshärd för en annan.
– Ja. Jag kom till Jerusalem år 2000, en vecka efter den första intifadan. Min busslinje, nummer 18, exploderade tre gånger. Så jag började gå i stället, och lifta.
– Det året reste jag också till Auschwitz för första gången. Väldigt många släktingar omkom där. Två av dem är överlevare och bor här i Sverige, Dina och Jovan Rajs.
Rättsläkaren?
– Ja. Han och hans fru reser runt mycket på skolor och berättar om förintelselägren.

Bizic sökte och kom in på Rubin Music Academy i Jerusalem.
Men att flytta från Belgrad och bli bosättare?
– Bosättare, nej absolut inte!
Han fick ett studentrum nära den gamla staden och staten Israel betalade för det första året. Så småningom fick han jobb på Israeliska operan och blev upptäckt, omhändertagen och coachad av International Vocal Arts Institute (IVAI).
– När jag sjunger opera vill jag tänka på mig själv som en skådis som kan sjunga. Det spelar ingen roll hur rösten mår den dagen, jag behåller karaktären. Och menar orden. Det är det viktigaste.
Nu bor han i Paris (jobb) och Belgrad (fritid) och gör sin nästa stora roll som Figaro i Strasbourgoperans Figaros bröllop. ”I looove Mozart.” Mozart skrev verkligen härliga barytonroller: titelrollen i Don Giovanni, Guglielmo i Così fan tutte.
Vad är då det sämsta med att vara baryton?
– Vi får ofta spela skurkar och präster, stränga fäder och gudar. Det finns ofta någon tung historia i vårt rollbagage. Å andra sidan vore det tråkigt att vara tenor. Bara prinsa omkring.
Vad är det bästa med att vara en baryton?
– Vi gör det som tenorerna bara sjunger om. Haha!
Mobilen ringer. Det är hans mamma, de gör upp planer för kvällen. Jag undrar vad hon tyckte om föreställningen. Självmordsbombare som dansar ringdans?
– Min mamma älskar allt jag gör. Hon tyckte att det var jobbigt att se mig som en gammal elak man, men hon älskade föreställningen.
– Jag vet inte om publiken var redo för det här, fortsätter han. Det var så tyst. Alla verkade vara mycket fokuserade. Jag vet inte vad de tyckte. Vad tyckte du?
Jag säger diplomatiskt och helt sanningsenligt att den andra aktens scen med honom och Anna Larssons Delila lyfte hela föreställningen.
– Jag älskar den scenen. Det är då man förstår vem Delila verkligen är. Men jag vet fortfarande inte om Delila älskar Simson (tenoren) eller om det bara är att hon sörjer barnet, och var är i så fall pappan? Sörjer hon kanske honom också? Jag skulle vilja att hon älskade Simson lite mer.

Fotnot: David Bizic alternerar i rollen som översteprästen i Simson och Delila med Johan Edholm. Bizic sjunger följande föreställningar: i kväll, 9, 23 och 31 oktober.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!